SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
I, prep. o. adv.2 ssgr (forts.; jfr anm. sp. 38):
I-SKRUVA, -ning. medelst skruvning införa o. fastsätta (ngt i ngt), skruva i. Spak HbFältartill. 129 (1873). För att ur- och iskrufva hakarna användes en skrufnyckel. Bendz Hofbesl. 54 (1897).
-SKRÄDA. (†) skära sönder o. blanda in (ngt i ngt). Tagh Hägerfötter och iskrätt Wärdningsroot (dvs. valerianarot), alt thetta torkat til Pulwer stött. Hildebrand MagNat. 188 (1654).
-SKYFFLA, -ing. med skyffel kasta in (ngt i ngt), skyffla i. SvTyHlex. (1851, 1872). JernkA 1880, s. 497.
-SKÄNKA, -ning. (i sht i vitter stil) hälla l. slå i, fylla l. skänka i; äv. i bildl. o. överförd anv.
a) med obj. betecknande det som hälles i ngt. Eneman Resa 1: 92 (1712; bildl.). Champagnen flödade. Då den iskänkts .. äskade värden ljud. SD(L) 1895, nr 346, s. 4.
b) med obj. betecknande det kärl o. d. vari ngt hälles. RA I. 1: 536 (1547; bildl.). Dryckeskärlen iskänktes. Höijer Thukyd. 2: 166 (1832). Lönnberg Cas. 10 (1882).
-SKÄRA, -ing (föga br., MagKonst 1827, s. 63), -ning.
I.
1) (numera knappast br.) förse (ngt) med en inskärning o. d., göra en inskärning (i ngt), inskära (se d. o. 1); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med inskärning(ar); ss. vbalsbst. -(n)ing äv. i konkret anv. Welsk näsla med iskuren blan. Linné Ungd. 1: 352 (1731). (Hattarna) hade en iskärning midt i pannan. MagKonst 1824, s. 64. Hembygden (Hfors) 1913, s. 147 (1894).
2) tekn.
a) i p. pf.; om lager o. d.: som till följd av varmgång l. annan störning i driften fått lagerytorna repade o. gjorda ojämna (o. därigm blivit försatt i mer l. mindre driftsodugligt skick). Frykholm Ångm. 187 (1881).
b) ss. vbalsbst. -ning, om det förhållande att ett lager o. d. får ytorna repade o. gjorda ojämna. Frykholm Ångm. 187 (1881). TT 1887, s. 37.
II. [jfr d. iskære; efter holl. inscheren, till scheren, spänna; jfr äv. t. einscheren] sjöt. träda (tåg l. tross) gm block l. hål, inskära. Stjertblock med iskuren löpare. LfF 1867, s. 325. UFlott. 1: 132 (1903).
-SLAG.
1) vävn. inslag (se d. o. 2), väft. Linc. (1640; under wäffte). Islaget (vid strumpebandsvävnad) föres igenom med handen. Norlind AllmogL 251 (1912).
2) hippol. handling(en) att häst vid hinderhoppning mer l. mindre kraftigt slår emot hindret. Hästar, vilka ej respektera hindren utan göra hårda islag. Hamilton Ridn. 194 (1923). särsk. ss. beteckning för lindrigt fel vid hoppning över för tävling särskilt ordnat hinder, bestående i att hästen berör hindret så obetydligt att endast på hindret liggande markeringsribba faller, under det att hindret i övrigt kvarstår. RidspCentrFKal. 1931, nr 3, Bil. s. 18. —
-SLAGNING, se ISLÅ.
Spoiler title
Spoiler content