publicerad: 1933
IDAS i3das2, v. dep.; pr. ind. sg. ides i3des2 l. ids i4ds, vard. äv. i4s l. is4; imper. 2 pers. sg. (i Finl., i bet. 2 b) ids; ipf. iddes id3es2; sup. idits l. idts it4s, äv. (nästan bl. i Finl.) idats.
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. i(j)das 1541 osv. — pr. ind. sg. ides 1689 osv. ids 1678 osv. ijdz 1665. ijs c. 1685—1704. ijss 1702. is (i's) 1678—1800. iss 1697—1904. — imper. 2 pers. sg. is 1902. ids 1913—1917. — ipf. iddes(s) 1678 osv. ides 1798. — sup. idats 1815—1928. iddas 1799. idds 1696. idits 1820 osv. ids 1757. idts 1769 osv.)
Etymologi
[fsv. idhas, dep. av fsv. idha, idka, utöva, avledn. av fsv. idh, gärning (se ID, sbst.3); jfr nor. dial. idast]
1) (kunna) förmå sig till (att göra ngt som man finner mödosamt l. besvärligt), icke vara för lat o. d. (att göra ngt), gitta (göra ngt); i sht med inf. (oftast utan att) o. i allm. i nekande sats (l. i frågande l. inskränkande sats l. i villkorssats). Jag ids inte svara på hans dumma frågor. (Tigga) Såsom the göra, som intet ijdas arbeta. GlSyr. 40: 28 (”41”) (Bib. 1541). Om han (dvs. läsaren) ej ides at tänka efter (så osv.). Bergklint MSam. 1: 188 (1781). Ids jag, så skall jag väl om Söndag klottra något Riksdagsnytt på papperet och skicka ned. Stenhammar Riksd. 3: 33 (1844). Jag skulle knappast idas / att lyfta mitt ögonlock. Heidenstam Vallf. 132 (1888). Du har aldrig idats studera någonting på allvar. Siwertz Nov. 266 (1918). Grimberg VärldH 5: 110 (1931). — särsk. (mindre br.) med pronominellt obj. Den som icke ides, det han giöra, tänka eller förehafa bör m. m. Wettersten Forssa 24 (c. 1750). Hettan är (nu) så förskräckelig, att man rätt intet ids. Stenhammar Riksd. 1: 119 (1834).
2) [efter motsv. anv. av fin. viitsiä; se Bergroth FinlSv. 231 f. (1917)] (i Finl.) vilja, hava lust till, bry sig om, ämna (göra ngt). Folket säger .. (att assessor von Littow) förskref sig åt en, som jag intet ids nämna. Topelius Vint. I. 1: 220 (1859, 1880). Men jag vill fara längre bort, hvem ids vara så nära, som i Pölläkkä? Hertzberg Canth 2: 60 (1886). Jasså, honom kände jag inte. Då ids vi inte tala om honom. Procopé Insp. 134 (1915). Tänk att du ids sitta där i värsta solgasset. Bergroth FinlSv. 232 (1917). — särsk.
a) i artighetsfraser omskrivande imperativ: vilja vara så god l. vänlig o. d. (att göra ngt). Ids du räcka mig brödkorgen. HBergroth i KalSvFolkskV 1913, s. 140.
b) i imperativ med negation: låt bli. FoU 15: 50 (1902). Ids inte fara till Amerika. Bergroth FinlSv. 232 (1917). Ids inte sova längre. Därs.
Särsk. förb.: IDAS MED10 4.
1) (vard., mindre br.) till 1. Som en del af mine Colleger ej idas med at præsidera, så (osv.). Porthan BrefSamt. 1: 160 (1789). Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre. Strindberg GötR 45 (1904).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content