SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDE i3de2, sbst.1, numera sällan (i sht i bet. 2 b o. d) HIDE hi3de2, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. ID, sbst.4, l. HID, r. l. f.; best. -en (Lind (1749)).
Ordformer
(hed 17381755. hede 1708 (: hedet, sg. best.)c. 1730. hid 17491865. hi(j)de 1674 (: Hijdet, sg. best.) 1928. hi(j)e 1666 (: ormahije), c. 17151773. hyde 16811879. hye c. 1670. idh 1572. i(j)de 1687 osv.)
Etymologi
[fsv. hiþi, n., bäverbo; jfr sv. dial. hi(d)e, hi(d), n., ide, usel koja, moras, d. hi, n., i sht förr äv. r., nor. dial. hi(d)e, hi, n., isl. híði, híð, n., av ovisst urspr., möjl. avledn. av germ. hīwa- (se HJON, HYBBLE, HYDE, sbst.1). Det begynnande h- har i sv. bortfallit, då ordet stått ss. senare led i ssgr]
1) plats (håla o. d.) där vissa vintersovande däggdjur, särsk. björnen o. grävlingen, tillbringa vintern; äv. (i icke fackmässigt spr., numera föga br.) allmännare, om djurs, i sht rovdjurs, boning l. lya o. d. Gyllenius Diar. 246 (c. 1670). Vilda djur der bygga / I berg och skogar sina iden trygga. Atterbom Lyr. 2: 257 (1809). I medlet af November går vanligtvis Björnen i Hide ... Hidet består i en bädd af Granris, Mossa eller Ljung, hvilken Björnen hopsamlar och tillreder åt sig i en bergsklyfta, under en utstående bergshäll. Nilsson Fauna 1: 118 (1820). Ännu söka vargarne sig hiden i de skärfviga gränseskogarne emot Kalmar län. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 13 (1863). Vargar, schakaler och björnar, som bon i klippiga iden, / o farväl! Lagerlöf Theokr. 7 (1884). Flodström Naturförh. 215 (1918). — jfr BJÖRN-, EKORNS-, JORD-, ORM-, TIGER-, VINTER-IDE m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr., närmande sig bet.: vintervila, vintersömn. Gå, ligga, lägga sig i ide. Angifver någor Biörn, som uti ide ligger, han skal derföre få (tre dal. s:mt). PH 6: 3857 (1755). Svalan, som ligger i hie på Sjöbottn. Linné DelNat. 28 (1773). Nordenskiöld Vega 1: 134 (1880).
b) (†) om fågelbo. Vti thett trä bygger iag minn idh. Visb. 1: 8 (1572; i bild).
2) bildl. Jag räds, en längd af år i detta hide (dvs. Lappland) dröjd, / Jag blefve björnen lik i lynnet och i minen. Franzén Skald. 4: 58 (1802, 1832). Synd kan ske att, den tid naturen står / I grönt, man dväljs i stadens qvafva iden. CVAStrandberg 5: 221 (1862). Det bor i menskolynnets djupsta iden / ett djur af urtidsart, antropoiden. Rydberg Dikt. 2: 40 (1891). — särsk.
a) i vissa uttr., närmande sig bet.: (fullständig) sysslolöshet, (slö) vila; äv.: fullständig tillbakadragenhet; jfr 1 a. En liten tid härefter tänker jag, om Gud vill, nedlägga mig i ide igen på ett år eller så och samla mig. CJLAlmqvist (1821) hos (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 418. Jag har legat i hide hela vintern som en björn. Tegnér (WB) 8: 394 (1836). (Sjön) Wessman .. vill inte gärna lägga sig i ide förrän framemot jul. Forsslund Djur 160 (1900). När Vasaloppet är över och skidlöparna gå i ide, ska vi hoppas att de lägga hans ord på minnet. SocDem. 1928, nr 68, s. 9.
b) om bostad l. vistelseort för människor; i sht om liten l. oansenlig l. undangömd l. tarvlig bostad, ”lya”. Polyfem I. 6: 4 (1810; i bild). Juan (gick) midnattstiden till sitt ide, / Fastän han sömnlöshet till mötes såg. CVAStrandberg 5: 350 (1865). En stor salong (en trappa upp), helt olik kaptenens ide på nedre bottnen. Fahlcrantz Kyrkoh. 142 (1907). Siwertz JoDr. 130 (1928). jfr: Ide kallas de bergzskrefwor och boningar, som menniskiorna fordom hade in i Bergen. Rudbeck Atl. 1: 797 (1679).
c) (enst.) usel l. tarvlig bädd. Benedictsson Ber. 142 (1883).
d) (mindre br.) om tillhåll för löst folk l. för förbrytare o. d. Bugia och Alger: de röfvarslägtens iden, / Som störa tryggheten af Medelhafvets frid. JGOxenstierna 5: 326 (c. 1817). Själv ett barn från gatans hiden. Heidenstam NDikt. 101 (1895, 1915). — jfr TJUV-(H)IDE.
3) (†) snår? småskog? Snår, hie, hult, lund. Hiärne 1Hdskr. 30 (c. 1715; i uppräkning av terrängbeteckningar).
Ssgr (till 1): IDE-LAND. (tillf.) jfr -TRAKT. (Björnen gick över älven.) Därofvan fann han godt ideland. Berg Sjöf. 164 (1910).
-SÖMN. (tillf.) djup sömn som erinrar om björnens o. d. vintersömn i idet. En stad, som ännu sof den sena vintermorgonens djupa idesömn. Öberg Makt. 1: 119 (1906).
-TRAKT. (tillf.) trakt i vilken björnen lägger sig i ide för vintern l. i vilken björnen lätt finner lämplig plats för sitt ide. Mot liggtiden drog han (dvs. björnen) sig åter till Lobmetakårsons idetrakter. Berg Sjöf. 194 (1910).
Avledn.: IDA, v. (ida 1748. yda 1748) (†) om djur: ligga i ide, ligga i vintersömn. HdlCollMed. 8/6 1748.
Spoiler title