SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDEAL i1dea4l l. id1-, adj. o. sbst.; ss. adj. -are; adv. -T; ss. sbst. n. (LittT 1796, s. 259, osv.) ((†) r. l. m. SvParn. 1784, s. 14, JernkA 1817, 1: 117); best. -et (ss. r. l. m. -en l. -n); pl. =, äv. -er.
Etymologi
[liksom t. o. eng. ideal av fr. idéal, av senlat. idealis, urbildlig, till lat. idea (se IDÉ)]
I. adj.
1) filos. motsv. IDÉ 1: utgörande en översinnlig idé l. bestående av översinnliga idéer; urbildlig; som hänför sig till l. sammanhänger med en översinnlig idé l. värklighet; äv.: som existerar blott i l. för tanken l. åskådningen; jfr II 1. CAEhrensvärd (SVS) 1: 178 (1782). Då vi abstrahere ifrån de subjektiva vilkoren för vår mänskliga åskådning, äro rymd och tid blott ideala ting d. ä. et intet. Lutteman Schulze 29 (1799). Den urbildliga, eviga, ideala menniskan — menniskan sådan hon är i Gud. Geijer I. 1: XXXIII (1843). Det gäller i universum en förnuftig, d. v. s. en teleologisk eller ideal ordning, hvars förverkligande utgör det existerandes bestämmelse. Rein Psyk. 1: 284 (1876). Vergelin .. började .. överbevisa Jonas om plåtkaminens subjektivt ideala natur (dvs. att den fanns icke utanför, utan inom honom själv). Siwertz JoDr. 43 (1928).
2) estet. motsv. IDÉ 2, om konst o. litteratur, konstvärk l. litterär skapelse, konstform o. d.: som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa ngt utöver det individuella gående, allmännare o. fullkomligare l. att fånga det väsentliga l. typiska (idén) i det som avbildas l. skildras; jfr II 2. Då man nästan ännu icke hade något exempel af en allmän Satir, en ideal Målning, en litterair Granskning. Kellgren 3: 125 (c. 1790). Mästers försök att göra Fabbe till tecknare med ideal formgifning hade fortgått flere år. Rydberg Vap. 81 (1891).
3) andlig, immateriell, osinnlig; övervärldslig; upphöjd, ”högre”; om sinnesriktning, världsåskådning o. d.: vänd åt resp. uppbyggd l. grundad på högre, andliga värden. CAEhrensvärd Brev 2: 158 (1797). Jag lärde mig inse, att jag hade en högre bestämmelse än en hustrus, en vidare, idealare sfer än hemmets fyra väggar. Lundquist Nepos 14 (1875). I all mensklig skönhet uppenbarar sig, der hon är äkta, något himmelskt och idealt. Wirsén i 3SAH 2: 532 (1887). (Materialisten) förnekar ideala makters betydelse. PT 1897, nr 162 A, s. 3. Svedelius var med sin ideala läggning alltför sansad att hängifva sig åt politiskt missionsskap. LVetA IV. 4: 6 (1904, 1909).
4) = IDEALISK 4. Leopold 3: 392 (1797, 1816). Hjältelifvet var för nordbon det ideala lifvet. Wisén Oden 54 (1873). Don var blifven en förstklassig räfhund. .. En ideal hund. Knöppel SvRidd. 185 (1912). — särsk. fys. i uttr. ideal gas, gas som lyder gasernas allmänna tillståndslag, ideal vätska, vätska som är fullkomligt osammantränglig o. utan viskositet; jfr IDEELL 4 slutet. 2UB 2: 87 (1901). BonnierKL (1924).
5) nat.-ekon. i uttr. idealt mynt, ideala pänningar = IDEELL 5 slutet; förr äv. om oinlösbart pappersmynt, oinlösliga kreditsedlar o. d. LBÄ 5—6: 62 (1797). Riksgälds-Contoiret (har) igenom detta ideala mynt (dvs. kreditsedlarna) ofta blifvit satt i förlägenhet i anseende til upfyllandet af sina förbindelser til Utrikes Långifvare. AdP 1800, s. 607.
6) (†) idealistisk (se d. o. 3). Var ideal, Gustaf! CVAStrandberg (1848) hos Sylwan FyrtiotStud. 250.
II. sbst.
1) filos. motsv. IDÉ 1: idé i konkret, individuell gestaltning; med en idé adekvat enskilt väsen (Kant); konkret enhet av ett begrepp o. dess realitet (Hegel); jfr I 1. Lutteman Schulze 147 (1799). Idealet .. är idéen, så vida som den uppenbarar sig i, är i gestalten. BEMalmström 7: 261 (1849). Idealet .. kan (enl. Hegel) i största allmänhet sägas vara det sanna, hvilket utvecklat sig till yttre realitet. Ljunggren Est. 1: 139 (1856). — (†) tom tankebild (utan värklighet bakom). Vi kunne icke veta mer om Gud, än hvad han blifver i Våra föreställningar. Häraf draga några den oriktiga slutsattsen, som ville man därmed påstå: att Gud endast vore en Ideal, och intet — utom våra Begrep. LittT 1795, s. 340.
2) estet. motsv. IDÉ 2: för konstnärens l. diktarens fantasi svävande bild av vad som i ett givet fall ter sig ss. det estetiskt fullkomliga l. det väsentliga o. typiska; jfr I 2. SvParn. 1784, s. 14. Hvad vore penseln utan ideal, / Hvad vore sången utan sånggudinna? Böttiger 2: 129 (1857). Hahr ArkitH 248 (1902).
3) inre bild av l. begrepp om det i sin art fullkomliga (tänkt i mer l. mindre konkret, individuell form), vare sig det gäller person, sak, förhållande l. sätt att handla; ofta särsk. om ngt som ter sig ss. en (etisk, social o. d.) mönsterbild att i möjligaste mån förvärkliga l. i sitt handlande närma sig. GGAdlerbeth (1784) i MoB 5: 174. Mina drömmars sköna ideal, som jag hittills fåfängt sökt, sågs hos honom (dvs. G. M. Armfelt) förverkligadt. MRudenschöld (c. 1810) hos Tegnér Armfelt 1: 166. Vi ämna ej begynna med att konstruera ett ideal af en akademi, och derifrån sänka oss till menniskors barn. Geijer I. 1: 181 (1845). Adertonde århundradets ideal var den vise eller den dygdige. Rydberg i 2SAH 56: 7 (1879). Midt i öfverflödet är lifvet armt, om det är tomt på idealer. Quennerstedt Ögonblicksb. 14 (1894). Det etiska idealet är den sedliga fullkomligheten satt såsom mål och norm för människans fria sträfvan. Ahnfelt Et. II. 1: 5 (1904). — jfr BILDNINGS-, DYGDE-, FRAMTIDS-, FRIHETS-, FROMHETS-, KULTUR-, KVINNO-, LIVS-, MANS-, MUNK-, VISHETS-IDEAL m. fl.
4) (i sht vard.) om levande person l. existerande sak l. förhållande som (för ngn) framstår ss. det i sin art fullkomliga o. bästa (o. därför eftersträvansvärda); ngn gg om ngn l. ngt som ter sig ss. det fulländade inbegreppet av ngt ondt l. vedervärdigt o. d. Vildar, idealer af barbarisk mordgirighet och roflystnad. LBÄ 27—28: 78 (1799). VetAH 1811, s. 173. Gamle Friedrich, idealet för en trotjänare. Janson Segr. 115 (1913). För alla tider framstår Cato Uticensis som idealet av en äkta republikan. Grimberg VärldH 4: 170 (1930). — särsk. om individ som för person av motsatta könet står ss. (det beundrade, åtråvärda) inbegreppet av manlig resp. kvinnlig fullkomlighet. Rydberg Ath. 124 (1859). Han var .. denna unga dams ideal. Kjellén NatSaml. 60 (1902, 1906).
Ssgr (Anm. Till I 4 kunna ssgr bildas i snart sagt obegränsad mängd; bl. ett fåtal dylika hava här upptagits): IDEAL-BILD.
1) estet. till I 2; motsatt: porträttbild. Bagge Wendt 89 (1835). Sergels Gustaf III är .. ett slags idealbild i antikiserande stil. Göthe Sergel 210 (1898).
2) till I 4. Ljunggren i 2SAH 41: 15 (1866). Det är omöjligt att med framgång predika om renlighetens betydelse för hemmen, om icke skolan företer en idealbild af renlighet. Arcadius Folksk. 36 (1903).
(I 2) -BYST. estet. motsatt: porträttbyst. Nordensvan SvK 108 (1892).
-GESTALT.
1) estet. till I 2. Tegnér FilosEstetSkr. 280 (1808). Flere af hans (dvs. Canovas) manliga idealgestalter verka tilltalande. NF 2: 1576 (1878).
2) till I 4. Schück (o. Warburg) LittH 1: 90 (1895). Peer Gynt och Tartarin de Tarascon äro psykologiskt intressanta typer, men de äro för visso icke några etiska idealgestalter. PedT 1906, s. 366.
(I 4) -HEM, n. Det lilla hushållet var ett verkligt idealhem. StT 1895, nr 1798 A, s. 2.
(I 4) -KVINNA. På botten af hans väsen låg en stark längtan efter idealkvinnan. Öberg Makt. 1: 24 (1906).
(I 4) -LAND. Norge är ett idealland för all slags turistsport. Balck Idr. 2: 361 (1887).
(II 4) -LÖS. som saknar ideal. Den skeptiska, ideallösa tidens legodrängar. Lundegård Prins. 128 (1889).
-MÅLARE. särsk. estet. till I 2: idémålare. (Då Crane) framställer det verkliga lifvet är det alltid i en idealiserad form och i sådana moment der det afspeglar ett djupare innehåll; han är således idealmålare, icke realist eller naturalist. MeddSlöjdF 1891, s. 100.
(I 4) -MÄNNISKA. Bremer NVerld. 1: 205 (1853). Utbilda harmoniska, karaktärsfasta, fysiskt och psykiskt friska idealmenniskor. Verd. 1885, s. 125. En viss riktning inom den nutida teologien och religionsfilosofien har fattat Jesus som idealmänniskan. 2NF 12: 338 (1909).
(I 4) -MÄNSKLIG. [avledn. av -MÄNNISKA] NF 7: 409 (1883).
(I 2) -POESI. (föga br.) estet. idépoesi. Tegnér FilosEstetSkr. 340 (1808).
(I 3) -POLITIK. (föga br.) idépolitik. Topelius 23: 211 (1877).
(I 3) -POLITIKER. (föga br.) idépolitiker. EkonS 1: 88 (1891).
(I 4) -SAMHÄLLE~020. LdVBl. 1888, nr 83, s. 4. Att i tankarna konstruera ett idealsamhälle har .. under alla tider varit en kär sysselsättning för en mänsklighet, som vanmäktig lidit under de bestående samhällsförhållandenas hårda verklighet. Cassel SocPol. 1 (1902).
(I 2) -SKULPTUR. estet. äv. konkret. Estlander KonstH 71 (1867). Flere idealskulpturer, med ämnen ur den antika sagan. NF 6: 1365 (1883).
(I 4) -STAT. Bremer NVerld. 3: 296 (1854).
(I 2) -STATY. estet. motsatt: porträttstaty. Estlander KonstH 262 (1867).
(I 4) -TID. i sht idrott. vid automobil- o. motorcykeltävling: tid som varken är längre l. kortare än den tid som i betraktande av tillåten hastighet, väglag o. d. ansetts o. fastställts ss. den normala. Anlände till målet på idealtid. DN 1921, nr 22, s. 8. —
-VÄRLD.
1) filos. till (I 1 o.) II 1, om sammanfattningen av alla ideal; idévärld. Höijer 3: 197 (1810). Plato först insåg (enl. nyplatonikerna), att öfver hela detta jordelif ligger en ren idealverld, en omedelbar utstrålning af Gudomlighetens eget väsende. Claëson 2: 107 (1858).
2) till I 4. Ekbohrn (1868). Det fanns en tid, då man i det gamla Grekland såg en idealvärld. Grimberg VärldH 3: 343 (1928).
Spoiler title