IDRÄKTIG, äv. IDRÄTTIG, adj.
Ordformer
(idrechtig(h) 1626—1716. idrägtig 1771—1801. idrättig 1741—1749. Anm. Den hos Brenner Dikt. 1: 245 (1713) mötande formen jdrägt synes vara tillfälligt bildad av metriska skäl)
Etymologi
[sv. dial. idräktig; ombildning av DRÄK~ TIG resp. DRÄTTIG i anslutning till IFÖL, IKALV o. d.; jfr sv. dial. ibär, dräktig]
(†) dräktig (se d. o. 3). Schroderus Liv. 587 (1626). Idrättiga och bärande får. Serenius (1741). Et .. idrägtigt Sto. DA 1771, nr 212, s. 4. VetAH 1801, s. 109. — särsk. bildl., om jorden: rik (på ngt), full (av ngt); jfr DRÄKTIG 4. Hos osz, där hwarken Win, ell' Salt, ell' Silke faller, / Är jorden öfwer alt, mäst jdrägt af Metaller. Brenner Dikt. 1: 245 (1713).
SAOB
