JON jω4n, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(ion 1841—1929. jon 1889 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. fr. ion, av eng. ion, bildat av den eng. fysikern MFaraday av gr. ἰόν, p. pr. n. av ἰέναι, gå. — Jfr JONISERA]
fys. o. kem. enl. äldre uppfattning: var särskild av de partiklar av en elektriciteten ledande vätska som ur densamma ”vandra” till, dvs. utfällas på i vätskan nedsänkta elektroder (metallplattor förbundna med polerna av ett elektriskt batteri l. en dynamomaskin); enl. nyare uppfattning, allmännare: elektriskt laddad atom l. atomgrupp l. molekyl l. molekylkomplex. Lundhquist Eisenlohr 400(1841). Elektrolyternas beståndsdelar kallas ioner och särskildt anion den som uppträder vid anoden, kation den vid kathoden. Björnström StElektr. 7 (1863). Jag .. framställde (1887) den satsen, att alla saltlösningar vid yttersta utspädning fullkomligt sönderfalla uti elektriskt laddade smådelar, joner. SArrhenius i NordT 1897, s. 40. Genom elektriska krafter, radiumemanation, de ultravioletta strålarna i solljuset, o. s. v., sönderdelas molekylerna i luftens beståndsdelar i s. k. joner. NordT 1913, s. 310.Starck Kemi 6(1931). jfr Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 39.— jfr GAS-, LUFT-, METALL-,VÄTE-JONm. fl.
Ssg (fys. o. kem.): JON-TILLSTÅND~02 l. ~20. en atoms l. molekyls tillstånd, då den är elektriskt laddad. NordT 1897, s. 40.
SAOB
