JOTA jω3ta2 l. jω4ta, i bet. 1 äv. jå3ta2 l. jå4ta (jo`ta Weste; jòta Dalin; jω4ta LoW (1889; jämte jω3ta2); jω3ta2 LoW (1911); grav (accent) Östergren (1929)), n. (RARP 4: 349 (1650) osv.), i bet. 2 a ngn gg r. (DZHallman (1754) hos Linné Bref I. 6: 312, Janson Abr. 217 (1901)); best. (i bet. 1) -t (WoJ (1891), Östergren (1929)); pl. (numera bl. i bet. 1) = (Weste (1807), WoJ (1891)) l. -n (Hoppe (1892), Östergren (1929)) ((†) joter RP 4: 90 (1634; i bet. 2 b)).
Etymologi
[jfr d., got. o. t. jota, lat. iota, av gr. ἰῶτα; jfr för övr. (ordboksartikeln) J]
1) bokstav (skrivtecken l. typ) för i-ljudet i grekiskan. Stort jota (I), litet jota (ι).
2) [ytterst efter gr. (Mat. 5: 18) ἰῶτα ἕν, ett enda jota, motsv. lat. (Vulg.) iota unum] bildl., om ngt ytterligt litet l. obetydligt o. d.
a) (vard.) för att beteckna minsta tänkbara del l. kvantitet l. grad (av ngt); nästan bl. i nekande l. frågande l. villkorlig sats: (icke) ett dugg, (icke) en smula, (icke) det ringaste, (icke) ett dyft; numera i sht i uttr. (inte) ett jota. RARP 4: 349 (1650). Så fort fruntimmer få veta ett jota, skola de dra till torgs med det strax, annars dö de! Benedictsson Ber. 57 (1886). Skräddarens advokat bestred hvartenda jota i motpartens stämning. Wranér Storg. 75 (1895). Frågan om det moraliska och det omoraliska intresserade honom (dvs. La Fontaine) ej ett jota. SvD(L) 1931, nr 40, s. 10.
b) (†) sak av ringa betydelse l. värde, obetydlighet, småsak, struntsak, bagatell. Att låta väga kopparen i theres packhus med sine pyndare, och liqväl betala vågepenningar med flere joter, som iche ähre värde nämbnas eller omtalas. RP 4: 90 (1634).
Avledn.: JOTERA, v. -ing. (föga br.) språkv. till 1: låta (ett konsonantljud) undergå sådan ombildning att det erhåller en biklang av i- l. j-ljud; jfr MULJERA; anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. Landsm. 1: 52 (1879). Joterade konsonanter. BonnierKL (1925).
SAOB
