SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KANTSCHU kan4tʃu l. -ɯ, äv. 32 (kànntschu Dalin; kan.tʃɯ' el. kan.'tʃɯ LoW (1889); akut l. grav Östergren (1929)), r. l. m.; best. -n (ExGothlCanon. 1811, s. 44, osv.), ngn gg -en (SvLitTidn. 1820, sp. 135); pl. -er (Mellin Nov. 3: 162 (1837, 1867) osv.) l. KANTSCHUK kan4tʃuk, äv. kan3tʃuk2 (akut l. grav Östergren (1929)), r. l. m.; best. -en; pl. -ar (SAOL (1900), Östergren (1929)) l. -er (Dahlberg Lefn. 64 (c. 1755; uppl. 1911), Östergren (1929)).
Ordformer
(kantschou 1811. kantschu 18191929. kantschuh 1837. kansch(j)o(c)k 1808 (: kanschjocker, pl.)1847. canschuck c. 1755. kantschuck 18201863. kantschuk (-sjuk) 18421929)
Etymologi
[jfr t. kantschu, ry. kamčuk, ung. kancsuka; av turk. kamçi]
ett slags i östra Europa förekommande kortskaftad (ryttar)piska av sammanflätade läderremmar. Dahlberg Lefn. 64 (c. 1755; uppl. 1911). (Fieandt) Kunde slåss fast hela dan, / Brydde sig om segern fan, / Ville blott ge drift åt striden, / Dertill var hans kantschuk vriden. Runeberg 2: 69 (1846). Cederström NFund. 145 (1917).
Spoiler title