KANTSEL, r. l. m.; best. -n (Gummerus Suolahti FinlPräst. 206 (cit. fr. 1725)) l. -en (Annerstedt, ELencqvist).
Ordformer
(cancel 1661. cantsel c. 1778. cantzel 1627—1753. kanzel 1753)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) kantsäl; av t. kanzel, predikstol (fht. chancella); jfr eng. chancel, korskrank, högkor, av ffr. chancel, korskrank; av lat. cancelli, pl. (senlat. äv. cancellus, sg.), galler, skrank (se KANCELL)]
(†) predikstol. Annerstedt UUH Bih. 1: 299(i handl. fr. 1627). Kan afkunnas af cantzelen i bägge församblingar, om någon haf(ve)r bruten malm .. att aflåta till kyrckian. BtÅboH I. 5: 27(1678). I följe af sitt missive .., det .. (pastorsadjunkten också) läste up på Cantzelen. VDAkt. 1753, nr 93.ELencqvist(c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 136.
SAOB
