SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LÄGD läg4d, sbst., äv. LEJD läj4d, sbst.5, r. l. f. ((†) n. Brahe Kr. 38 (c. 1585)); best. -en; pl. -er32; l. LÄGDA läg3da2, äv. LEJDA läj3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LÄGDE, r. l. m. l. f. (OfferdalKArk. N II 1, s. 207 (1779)) l. n. (QLm. 3: 7 (1833)); pl. (möjl. eg. att hänföra till sg. lägd) -ar (NorrlS 1—6: 95 (1798), Därs. 117 (1802)).
Ordformer
(legdh 1644. legda 19001925. legde 1833. legder, pl. 15431935. legdt 1644. lejd (leijd, läjd) c. 15851917. lejda (läjda) 19121936. lägd 1647 osv. läg(g)da 17471927. lägde 1779. lägden, sg. best. c. 1600 osv. lägdt 1647. läijgd 1647)
Etymologi
[sv. dial. lägd, läjd; motsv. nor. lægd, isl. lǽgð, lågt läge, sänka i marken m. m.; avledn. av LÅG, adj.; jfr ä. d. leyd(e), ley(e), d. leje, gräsmark, sannol. av mnt. lēgede, lågt liggande plats, äng, till mnt. lēch, lēge (se LÄGERVALL)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lågt liggande (o. sank) mark, däld; lågt liggande äng l. åker; särsk.: igenlagd åker(teg) som bär gräs, (åker)linda, ”naturlig vall”. NorrlS 1—6: 288 (1543). Hooborgh är .. een högh och brant Berg-Vdd, hafwer een legdt emellan sielfwa Landet och Berget. Månsson Siöb. 51 (1644). Någon betesmark eller lägda. PH 6: 4804 (1758). På de nyslagna lejdorna växer grässtubben åter ut frisk och grön som vid midsommar. Väring Frost. 7 (1926).
Ssg: LÄGD-HÖ. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) erhållet från en lägd(a). LfF 1882, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content