SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PUNKTION puŋkʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. punktion, eng. punction, fr. ponction; av lat. punctio (gen. -ōnis), vbalsbst. till pungere, sticka (jfr INTERPUNKTION, PUNKT)]
med. handlingen att punktera (se PUNKTERA, v.1 5), instick (i kroppshåla, hålorgan l. vävnad) för att uttömma vätska (l. för att erhålla vävnadsdel till undersökning). Martin Bensj. 359 (1782). Punktion af brösthålan. Petersson FysUnders. 335 (1908). — jfr BLÅS-, LUMBAL-, VEN-PUNKTION m. fl.
Ssg (med.): PUNKTIONS-NÅL. redskap varmed punktion göres. InternMed. 2: 25 (1916).
Spoiler title
Spoiler content