SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÅSA blå3sa2, sbst., r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Berchelt Pest. ors. F 5 a (1589), Rudbeck Atl. 4: 111 (1702)).
Ordformer
(blåsa Var. rer. 8 (1538) osv. blåse Voc. lib. afd. 18 (c. 1580), Lindh Husapot. 176 (1675: Blåsen))
Etymologi
[liksom d. dial. blåse, tjock kvinna, blose, rund malmgryta utan fötter (Jutl.) o. nor. dial. blaasa, (urin)blåsa, af nt. blase l. t. blase (se 3), motsv. mnt. blase, holl. blaas, fht. blāsa af samma stam som BLÅSA, v.]
1) i människo- l. djurkroppen befintligt, af (muskler o.) membraner bestående o. i allm. med utförsgång försedt, säcklikt organ, vanl. tjänande till att uppsamla ett sekret.
a) [jfr motsv. anv. i nor. dial., nt., holl., fht. o. t.] benämning på den i bukhålan belägna säck som tjänar till att upptaga den i njurarna alstrade urinen, tills denna afföres ur kroppen: urinblåsa. Var. rer. 8 (1538). (För sängväta) skall man tagha blåsan af ett swart fåår eller geth och siudha henne i ättickio eller ööl, och gijfwa then som feelet hafwer ther af att dricka. O. Martini Läk. 33 (c. 1600). Sten .. i .. blåsan. Hartman Husläk. 275 (1828). Innan .. (patienten) går till sängs, bör han tömma blåsan. Rossander Disqué 292 (1897). (I vissa fall) måste .. blåsan tappas. Wretlind Läkareb. 8: 83 (1900). jfr PINK-, PISS-, SKRUMP-, URIN-, VATTEN-BLÅSA m. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (i sht förr) om torkad o. bearbetad dylik blåsa (af oxe l. svin), använd för olika praktiska ändamål, i sht ss. behållare l. förvaringsställe; äfv. om bit l. stycke af dylik blåsa. (En person som) icke haffuer annars kunnet simma, än på itt brädhe eller blåso. P. Erici Musæus 1: 191 b (1582). Een Blåsa slaak ey snart får hohl, / Een widt vpbläst fast (dvs. mycket) mindre tåål. Palmcron Sund. sp. 230 (1642; i bild i fråga om högfärd). En blåsa bästa krapplack. E. Lundgren (c. 1865) hos Nordensvan Lundgren 59. Till öfverbindning (af syltburkar) användes .. (bl. a.) blåsa. Hagdahl Kok. 1056 (1879). jfr FETT-, FÅR-, FÄRG-, GET-, IS-, KLISTIR-, OX-, SMÖR-, SVIN-, TOBAKS-BLÅSA m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] om annat liknande organ. (Gallan har) uthi Hästar icke .. någon besynnerlig (dvs. särskild) Blåsa, såsom uthi andra Diur. I. Erici Colerus 2: 386 (c. 1645). Et Bi på samma fält sin ljufva nektar drar, / Der Ormen med förgift sin blåsa upfyllt har. G. F. Gyllenborg Skaldek. 44 (1798). (Hos fiskarna) finnes ofta en med luft fyld blåsa, den s. k. simblåsan. 1 Brehm III. 1: 182 (1876). — jfr ETTER-, FISK-, GALL-, GIFT-, HONUNGS-, SIM-, SÄDES-BLÅSA m. fl.
2) [öfverförd anv. af 1 a slutet; väl första gången användt på en tid, då en vid, pösande dräkt var fin o. modern] om högtidsdräkt.
a) i ssgrna HELGDAGS- o. HÖGTIDS-BLÅSA.
b) [elliptiskt för de under a nämnda ssgrna] (hvard. i norra o. mellersta Sv.) högtidsdräkt l. elegant dräkt i allm., särsk. fin l. ”bästa” klänning. Hvad i all världen ska jag med två blåsor att göra, hemma, där vi bara har en stor fest om året. Agrell I Sthm 269 (1892). Uhrström Stockholmska 30 (1911). — jfr TENNIS-BLÅSA.
3) [utvidgad anv. af 1 a slutet; i allm. nyare lån från t.; jfr motsv. anv. i holl. o. af d. dial. blose] i sht tekn. behållare af metall l. glas l. dyl. hvilken gm sin form (o. användning) påminner om en blåsa i bet. 1 a slutet. Täubel Boktr. 1: 199 (1823). (Smörjapparaten) till pumpens ångcylinder .. består af en ihålig blåsa .. med ett stativ. Lundberg Lokom. 246 (1902). jfr GUMMI-, IS-, LUFT-, TRYCK-BLÅSA m. fl. — särsk.: destillerpanna, brännvinspanna. Ehrencrona (c. 1730). 2 Uppf. b. 4: 559 (1899). jfr DESTILLER-, KOPPAR-BLÅSA.
4) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] i sht naturv., särsk. embryol. mindre, oftast sluten säck i djur- l. växtorganismen. Besynnerligt är at då man fasttager .. (staphylinerna, blåsgumparna), framkomma hastigt 2:ne små hvitgula blåsor ur gumpändan. Fischerström 2: 217 (1780). I Mars och April uppkommer .. (utricularia, blåsörten) åter på vattenytan, .. blad och nedhängande grenar med sina blåsor (ampullæ) utväxa. Wikström Årsber. t. VetA 1827, s. 75. Hufvudändan af medullarröret (hos fostret) utvidgar sig snart till tre bakom hvarandra liggande blåsor, hjärnblåsorna. Wretlind Kv. släktlif 210 (1891, 1904). — jfr DOTTER-, EMBRYO-, FRUKT-, GRODD-, HJÄRN-, HÖRSEL-, LUKT-, LUNG-, NAFVEL-, NÄS-, VATTEN-, VÄXT-BLÅSA m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] med luft l. blod l. blodserum l. var l. annan vätska fylld, mindre, (half)sfärisk höjning af öfverhuden som uppstår vid vissa sjukdomar, vid stark friktion, vid bränn- l. köldskador l. dyl.; blemma. Det slog upp blåsor på foten. Schroderus Comenius 795 (1639). Jag (har) ännu .. blåsor qvar i händerna (efter rodden). Eurén Kotzebue Eremiten 94 (1797). Bättre skrynka på skon än blåsa på foten. Sv. ordspråksb. 10 (1865). Hettblommor .. (dvs.) tätt stående, små, knappnålshufvudstora, vattenklara blåsor. Wretlind Läkareb. 5: 4 (1897). — jfr BRAND-, BRÅNN-, ETTER-, KÖLD-, SVETT-, VAR-, VATTEN-BLÅSA m. fl.
6) [efter mönstret af ETTER-BLÅSA (se under 5) i liknande anv.; ssgn HÖGFÄRDS-BLÅSA är urspr. bildl. anv. af 1 a (jfr språkprofvet därs. fr. 1642, äfvensom UPPBLÅST), men föres ofta af det nutida språkmedvetandet till denna grupp] i ssgr utgörande mer l. mindre förklenande beteckningar för person; jfr HÖGFÄRDS-, KINK-, ODYGDS-BLÅSA.
7) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] halfsfärisk resp. sfärisk, med luft l. annan gas fylld vätskehinna, som simmar på ytan af en vätska l. fritt sväfvar i luften, l. mindre, med luft l. annan gas fylldt hålrum i en vätska: bubbla, pärla. Lex. Linc. (1640; under bulla). Då en vätska kokar, så bildas på bottnen små blåsor. Berzelius Kemi 1: 42 (1817). Fock 1 Fys. 94 (1853, 1859; om luftblåsan i ett vattenpass). LAHT 1903, s. 204. — jfr LUFT-, SÅP-, VATTEN-, VÄDER-BLÅSA m. fl.
8) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] mindre, ofta sfärisk hålighet i fast l. halffast kropp, vanl. uppkommen därigm att kroppen urspr. varit i smält tillstånd o. vid stelnandet luft l. gas (utvecklats o.) innestängts: hål; äfv. tunt, hvälfdt skal med underliggande, af skalet täckt hålighet på ytan af fast l. halffast kropp. J. Leche i VetAH 1763, s. 89. Om .. någon otäthet (skulle) skönjas, genom stora blåsor, som kunna försvaga godset, så casseras Canon. Publ. handl. 9: 280 (1770). I förvärmningsrören till (ång-)pannorna .. visade sig .. en mängd svartbruna blåsor, som kunde lätt stötas lös och dervid sprungo sönder samt visade jernet under hvar och en urgräft ända till en half tum. Tekn. tidn. 1871, s. 359. Blåsor uppstå ganska ofta på osten. Landtbr. bok 3: 588 (1906). — jfr BRÖD-, GJUT-, GÖT-, INNER-, OST-, YT-BLÅSA m. fl.
9) zool. benämning på vissa djur(kolonier) hvilka gm sitt utseende l. sin skapnad påminna om en blåsa i bet. 7.
a) zool. blåsmanet; i ssgr. — jfr HAFS-, SJÖ-BLÅSA.
b) [jfr motsv. anv. i t., äfvensom det likbetydande lat. namnet] zool. snäcka af släktet Bulla Lin. Retzius Djurr. 110 (1772). — jfr KÄLL-, MOSS-BLÅSA.
Ssgr: A: BLÅS-AKTIG, adj.1
1) (knappast br.) till utseende o. skapnad lik en blåsa. Holmberg (1795; under folliculeux). Almqvist (1844: ”Liktydigt med Blåsartad, som nyttjas mera”). Björkman (1889).
2) (†) till 5: besatt l. full med blåsor. Almqvist (1844).
-ARTAD. särsk. till 5.
(4) -BANDMASK~20 l. ~02. blåsmask. Thorell Zool. 2: 438, 441 (1865).
(1 a) -BESVÄR. jfr -LIDANDE.
-BILDNING.
1) till 5. Huss Typhus 156 (1855).
2) till 7. LAHT 1903, s. 204.
3) till 8. Uppf. b. 4: 113 (1873).
(1 a) -BOTTEN. anat.
(1 a) -BROCK. (blåse- Dalin (1850), Hahnsson (1884)) med.
(4) -BRÄKEN. [namnet är föranledt af sporgömmenas form; jfr det likbetydande grek.-lat. ordet] bot. ormbunken Cystopteris fragilis Bernh., stenbräken. Svensson Sv:s kulturv. 9 (1893).
(4) -BUSKE. (blåse- Lilja Sk. flora 535 (1870)) bot. ärtväxt af släktet Colutea Lin., särsk. Colutea arborescens Lin., som har uppblåsta baljor; jfr -TRÄD, -ÄRT(ER). Müller Trädgårdskonst 172 (1858). Svensson Sv:s kulturv. 374 (1893).
(4) -BÄR. (blåse- Lilja) [jfr det motsv. grek.-lat. namnet] bot. växt af släktet Cysticapnos som kännetecknas af en hinnaktig, klotrund o. uppblåst kapsel, särsk. Cysticapnos africana Gärtn. Lilja Sk. flora 890 (1870).
(4) -BÄRANDE, p. adj. särsk. bot. Hartman Botanol. 139 (1838, 1843).
(jfr 9 a) -BÄRARE, m. l. r. [jfr det likbetydande grek.-lat. namnet Physophora] sjöblåsa. Dalin (1850). 1 Brehm III. 2: 368 (1876).
(5) -DRAGANDE, p. adj. (blåse- Schützercrantz, Retzius Flora oec. 581 (1806)) (i sht förr) som framkallar l. drager upp blåsor; nästan bl. i förb. blåsdragande medel, medikament som, lagdt på huden, framkallar blåsor. Schützercrantz La Faye 259 (1763). Rosendahl Farmakogn. 411 (1897).
(1 a) -DUSCH. med. sköljning af urinblåsan. Hygiea 1876, s. 497. särsk. konkret: apparat för sköljning af urinblåsan. Ups. läk.-fören. förh. 18731874, s. 75. —
-FISK, se under BLÅSA, v.
(1 a) -FISTEL. Krogius Urinv. kir. sjukd. 173 (1898).
-FORMAD.
-FORMIG. (blåse- Nilsson Fauna 3: 3 (1842, 1860)) i sht naturv.
(4) -FOT. (föga br.) zool. blåsfoting. Retzius Djurr. 90 (1772). LAHT 1884, s. 301. jfr SÄDES-BLÅSFOT.
(4) -FOTING. [jfr det likbetydande grek.-lat. namnet] zool. insekt af familjen Physopoda, som kännetecknas däraf att fötterna äro försedda med blåsliknande sugskifvor i st. f. med klor, särsk. Thrips cerealium Hal.; jfr -FOT. Thorell Zool. 2: 369 (1865).
(8) -FRI. Blåsfritt stål.
(8) -FRIHET—0~2 l. ~20.
(5) -FRISEL. (föga br.) med. frisel, pemphigus. Haartman Sjukd. 157 (1759, 1765). Blåsfrisel (Pemphigus) kallas en feberfri sjukdom, bestående i utbrott på huden af större eller mindre blåsor, fyllda med en vattenklar vätska. Collin Ordl. (1847).
(8) -FYLLNING. geol. konkret. Basalt med blåsfyllningar af Zeolit. Hisinger Ant. 4: 155 (1828).
(1 a) -FÖRLAMNING. med. förlamning af blåsans muskulatur hvarigm urinstämma uppstår. —
(1 b) -GALLA. [jfr t. blasengalle] med. i gallblåsan uppsamlad galla. Berzelius Kemi 6: 258 (1830).
(4) -GUMP. [namnet är föranledt däraf att djuret, när det oroas, låter två små blåsor framkomma ur sin bakkropp] zool. skalbagge af släktet Staphylinus. Fischerström (1780).
-HALS. (blåse- Rosenstein Comp. 343 (1738), Täubel)
1) anat. till 1 a: afsmalnande del af urinblåsan, där denna öfvergår i urinröret. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 20 (1697).
2) till 3. Det inre locket (på kopparblåsan) måste noga passa i blåsehalsen. Täubel Boktr. 1: 199 (1823).
-HALS-KÖRTEL. till -HALS 1: benämning på den omkring urinblåsans hals belägna körtel hvars sekret uttömmes i urinrörets bakersta del: prostata; jfr -KÖRTEL. Sönnerberg Loder 535 (1799).
(8) -HÅL, sbst.1 geol. i eruptiva bergarter förekommande blås- l. mandelformade hålrum hvilka ofta äro fyllda af en annan bergart. Berzelius Årsber. t. VetA 1836, s. 390.
(4) -HÅR. bot. (Mjöletpå ytan af vissa växter) .. utgöres af idel små saftfyllda blåshår. SDS 1911, nr 273, s. 2.
(1 a) -INFLAMMATION.
(8) -IS. blåsfylld, porös is. Dagen 1897, nr 21, s. 1.
(1 a) -KATARR. med. cystit. Hygiea 1841, s. 302.
-KLACKA. [benämningen är i denna form utan tvifvel uppkommen gm ett tryckfel hos Linné Fauna för BLÄS-KLACKA] (†) zool. fågelarten Fulica atra Lin., sothöna; jfr BLÄS-KLACKA. Linné Fauna nr 130 (1746). Dalin (1850). Anm. Hos Meurman (1846) o. Berndtson (1881) skrifves ordet blås-klocka.
-KLOCKA, se anm. under -KLACKA.
(4) -KLOÄRT~02 l. ~20. den af sina runda baljor kännetecknade ärtväxten Astragalus cicer Lin., kikvedel. LAHT 1893, s. 267.
(4) -KLÖFVER. [namnet syftar på växtens uppblåsta blomfoder] bot. växten Trifolium fragiferum Lin. A. J. Retzius i Physiogr. sälsk. handl. 1: 215 (1776).
(1 a) -KOLIK. med. Wrangel Handb. f. hästv. 954 (1886). Krogius Urinv. kir. sjukd. 269 (1898).
(1 a) -KRAMP. med. o. veter. Swalin Ordl. (c. 1847). Med blåskramp förstås en krampaktig sammandragning af muskeltrådarne kring blåshalsen. Lundberg Husdj. sjukd. 357 (1868, 1890).
(1 a) -KROPP(EN). anat. motsatt -HALS(EN). Lundberg Husdj. sjukd. 360 (1868, 1890).
(1 a) -KÖRTEL. anat. blåshalskörtel. Swartz Brodie 79 (1839).
-KÖRTEL-FÖRSTORING. med. prostatahypertrofi. Swartz Brodie 84 (1839).
(1 a) -LAMHET. med. Lundberg Husdj. sjukd. 360 (1868, 1890).
(1 a) -LIDANDE, n. Om nervösa blåslidanden. Krogius Urinv. kir. sjukd. 262 (1898; rubrik).
-LIKNANDE.
(1 a slutet) -LYKTA. (förr) lykta på hvilken de ljuset genomsläppande partierna äro förfärdigade af (ox- l. svin)blåsa. Lind (1749; under bläsern, adj.).
(4) -LYST. (†) blåsnejlika (se d. o. 1). Hartman Excurs.-fl. 64 (1846). Sahlén Flora 81 (1854).
(jfr 9 a) -MANET. koloni af rörmanetsläktet Physalia Lam., hafsblåsa. Lönnberg Anfalls- o. försvarsmedel inom djurriket 35 (1901).
(8) -MANTEL. metall. blåsfylld mantel på göt. Jernk. annal. 1907, s. 49.
(4) -MASK. zool. bandmaskembryo på blåsstadiet, dyntmask; jfr -SVANS. A. H. Florman i VetAH 1810, s. 180.
(1 b) -MUN. zool. benfisk af ordningen Physostomi J. Müller. Blåsmunnar ... De hithörande benfiskarne .. utmärka sig derigenom, att deras simblåsa är genom en luftgång förenad med magen eller munnen. Thorell Zool. 2: 276 (1861).
(1 a) -MUSKULATUR.
(4) -NEJLIKA. (blåse- Lilja) benämning på vissa nejlikväxter, kännetecknade af uppblåst blomfoder.
1) växt af släktet Melandrium Roehl; jfr -LYST o. BLÄRA 2. Lilja Sk. flora 296, 297 (1870).
2) växten Silene inflata Smith. Post Ogräsv. 44 (1891); jfr BLÄRA 1.
(1 a) -NEURASTENI. med. Krogius Urinv. kir. sjukd. 264 (1898).
(1 a) -NEURASTENIKER. med.
(5) -PLÅSTER. (blåse- Linder Fross. 38 (1717), Lindfors (1815)) (föga br.) dragplåster. Dalin (1850).
(1 a) -PUNKTION. kir.
(5) -RANUNKEL. (blåse- Liljeblad Flora 227 (1792, 1798)) [namnet är föranledt däraf att växtens saft framkallar blåsor på huden; jfr -ÖRT 3] bot. växten Ranunculus sceleratus Lin., gift-, sårranunkel. —
(5, 8) -RIK.
(4) -ROST. bot. benämning på vissa rostsvampar under den tid de befinna sig på skålroststadiet. Tallens blåsrost, Peridermium pini Wallr. Lärkträdets blåsrost, Cæoma laricis Hart. Skogvaktaren 1893, s. 147.
(8) -RUM. geol. blåshål. Dalin (1850).
(jfr 9 a) -SIMMARE. (†) zool. bidevindsseglare. Dalin (1850). Kindblad (1868).
(5) -SJUKA. Hararne äro underkastade många sjukdomar. De vanligaste äro: .. Blåssjukan, hvarvid kring lefvern och ändtarmen bildar sig en mängd klara blåsor af en ärtas storlek. Hahr Handb. f. jäg. 350 (1866). J. A. Lundell i Landsm. 6: ccxv (1888).
(4) -SJÄL l. -SÄL. [benämningen är föranledd däraf att hos den äldre hannen huden ofvanpå nosen o. hufvudet kan uppblåsas till en s. k. mössa] själen Stemmatopus cristatus Erxele, klappmyts. Nilsson Fauna 1: 312 (1820, 1847).
(1 a) -SKÖLJNING. med.
(1 a) -SLEM. (blåse- F. W. Warfvinge i Årsber. fr. Sabbatsb. sjukh. 1891, s. 120) med. på urinblåsans slemhinna aflagradt slem. Hygiea 1876, s. 509.
(1 a) -SLEMHINNA~020. med. Krogius Urinv. kir. sjukd. 193 (1898).
(1 a) -SLUT(ET). (†) anat. blåsans slutmuskel? Hon kunde eij hålla sitt vatten, emedan blåsslutet var försvagat. Hoorn Välöfv. jordg. 2: 169 (1723).
(1 a) -SNITT. kir. stensnitt. Det höga blåssnittet, hvarvid blåsan öppnas framifrån, från nedersta delen af buken. NF 15: 503 (1891).
(jfr 9 b) -SNÄCKA. (blåse- A. Modeer)
1) snäcka af släktet Bulla Lin., blåsa. A. Modeer i VetAH 1793, s. 105. Rebau Naturh. 1: 711 (1879).
2) snäcka af släktet Physa Drap. Rebau Naturh. 1: 704 (1879). jfr MOSS-, PÄRL-BLÅSSNÄCKA.
3) snäcka af släktet Actæon. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 469 (1904).
(4) -STARR. (blåse- Linné, LAHT) [namnet är föranledt af de uppblåsta fruktgömmena]
1) halfgräset Carex vesicaria Lin., skogräs. Linné Flora nr 856 (1745, 1755). Blåsestarr, ett storväxt gräs med uppblåsta frukter. Fries Ordb. 118 (c. 1870).
2) halfgräset Carex rostrata Withering, flaskstarr. LAHT 1893, s. 24.
(1 a) -STEN. (blåse- I. Erici Colerus 1: 67 (c. 1645), 2 NF 3: 810 (1905). blåso- Forsius, Hiärne Surbr. 26 (1680))
1) stenlik utfällning i urinblåsan; i sht koll.: samling af dylika utfällningar: sten (i blåsan); stundom närmande sig bet.: sjukdom(en) att hafva sten (i blåsan). En part hafwa sagdt, at Blåsosteenen intaghin, sönderbryter Niure och Blåsosteenen. Forsius Min. 185 (c. 1613). Wretlind Läkareb. 8: 59 (1900). i numera obr. förb. Lättaste och kortaste sättet, at skära Blåse-sten. Acrel Præs. i VetA 1767, s. 9.
2) (†) kem. urinsyra; jfr -STENS-SYRA. All urine (håller), utom förut bekanta ämnen .. en förut okänd Concret-syra eller Blåse-sten. C. W. Scheele i VetAH 1776, s. 332.
(1 a) -STENS-SKÄRING. (†) kir. stensnitt. —
(1 a) -STENS-SYRA. (†) kem. urinsyra; jfr -STEN 2. T. Bergman i VetAH 1776, s. 337. Dalin (1850; med hänv. till urinsyra). jfr: (Scheele) kallade .. (urinsyran) blåsestenssyra, acidum lithiacum, hvilket sedan, på ganska goda grunder af Fourcroy ändrades till urinsyra, acidum uricum. Berzelius Kemi 6: 395 (1830).
(1 a) -STRÄNG. (blåse- Wikforss, Kindblad (1868)) [jfr t. blasenstrang] anat. benämning på det mellan nafveln o. urinblåsan förlöpande bindväfsband vid hvilket blåsan är upphängd: urinblåsans mellersta upphängningsband. Wikforss (1804; under blasensch(n)ur). Lundell (1893).
(8) -STÅL. metall. stål med blåsor, blåsigt brännstål; jfr BLISTER-, BLÄDDRE-STÅL.
(4) -SVAMP. [namnet föranledt däraf att vissa arter af släktet Taphrina framkalla blåsor (l. bucklor) på de angripna bladen] bot. svamp af släktet Taphrina resp. ordningen Gymnasci. Päronträdets blåssvamp (Taphrina bullata ..) .. föranleder krussjuka å päronblad. LAHT 1890, s. 215. Krok o. Almquist Flora 2: 143 (1898; om släktet Taphrina). Därs. 178 (1907; om ordningen Gymnasci).
(4) -SVANS. [jfr det likbetydande ä. grek.-lat. namnet Cysticercus] (†) zool. blåsmask. Blåssvansen .. har baktill en enkel, med en vattenartad vätska fyld blåsa. Rebau Naturh. 1: 695 (1879).
(1 a) -TAPPNING.
(1 a) -TE. (dekokt på) te af åtskilliga kryddor, användt vid blåslidanden. Lindgren Läkem. (1902).
(1 a) -TRAKT(EN). anat. benämning på partiet omkring blåsan. —
(4) -TRÄD. (blåse- Hartman Flora 564 (1879)) bot. blåsbuske. Lilja Flora ö. odl. vext. 113 (1839).
(4) -TÅNG. bot. algen Fucus vesiculosus Lin., klottång. Retzius Flora oec. 272 (1806).
(5) -UTSLAG~02. med.
(1 a) -VÄGG(EN), sbst.1 anat. Hallin Hels. 2: 479 (1885).
(4) -ÄRT(ER). bot. blåsbuske. A. J. Retzius i VetAH 1798, s. 52.
-ÖRT.
1) till 4: växt af släktet Utricularia Lin., kännetecknadt af blåslika bildningar på bladen, särsk. Utricularia vulgaris Lin. Hartman Excurs.-fl. 5 (1846).
2) till 4: växt af släktet Vesicaria Lamarck, kännetecknadt af blåsliknande fruktskidor. Müller Trädgårdskonst 232 (1858).
3) [benämningen är föranledd däraf att växtens saft framkallar blåsor på huden; jfr -RANUNKEL] till 5: växten Ranunculus flammula Lin., ältgräs. Bromelius Chloris 95 (1694).
B (†): BLÅSE-BROCK, -BUSKE, -BÄR, se A.
(5) -DRAG. (†) blåsdragande medel. Schützercrantz La Faye 259 (1763). D. Rung i Veckoskr. f. läk. 7: 333 (1786).
-DRAGANDE, -FORMIG, -HALS, -LIK, -NEJLIKA, -PLÅSTER, -RANUNKEL, -SLEM, -SNÄCKA, -STARR, -STEN, -STRÄNG, -TRÄD, se A.
C (†): BLÅSO-STEN, se A.
Spoiler title
Spoiler content