SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
UREA ɯre3a2 l. ɯre4a, r. l. m.; best. -n.
Etymologi
[jfr d., t., eng. urea; av fr. urée, till gr. οὖρον, urin (se URIN). — Jfr URETAN]
(i sht i fackspr.) urinämne, karbamid (ofta använt ss. gödselmedel). Dalman ÅrsbVetA 1822, s. 249. En af de minst väntade och derigenom mest intresserande upptäckter inom djurchemiens område är visserligen frambringandet af Urinämne (Urea) med konst. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 262. Vid övergödsling med urea till stråsäd blir kväveeffekten klart sämre. ÖgCorr. 16/2 1967, s. 9. Metoden (för avgasrening), som bygger på att avgaserna tillförs urea, det ämne som mänsklig urin till 80–90 procent består av. GbgP 16/3 2003, s. 9.
Spoiler title
Spoiler content