SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ABNORM abnor4m, adj. -are; -T, adv.
Etymologi
[af t. abnorm, lat. abnormis]
afvikande från det lagbundna, oregelbunden. Dalin (1850). Öfverallt i zigenarnes sedvänjor spelar det abnorma in, det mot alla andra folks fastställda lefnadssätt afstickande. Lysander Skr. 250 (1875). — särsk. afvikande från det naturliga o. för hälsans bestånd nödvändiga tillståndet, onaturlig, missbildad, (till kropp l. själ) sjuklig; i saknad af en l. flere af de förmögenheter, som efter naturens ordning vanl. tillkomma en människa. Abnorma psychiska tillstånd. Engström Friedreichs jurid. psychol. 356 (1839). En abnormt uppjagad och abnormt rigtad begärelseförmåga. Därs. 409. En mycket stegrad mjölkafsöndring är fullkomligt abnorm. Uppf. b. 3: 362 (1873). — oeg. Den abnorma skolan — döfstum-, blind- och idiotskolan. Döfstumvännen 1876, h. 1—2, s. 15.
Ssgr: ABNORM-LÄRARE03~200. lärare vid abnormskola. Tidskr. f. döfst.-sk. 1884, s. 78.
-SKOLA~20. Befrämja såväl abnormskolans som de från densamma utgående blinda, döfstumma och sinnesslöa elevers bästa. Döfstumvännen 1880, h. 3—4, s. 19. FFS 1888, nr 27, s. 6.
-UNDERVISNING~0020. undervisning åt personer, för hvilka abnormskolan är afsedd. FFS 1885, nr 31, s. 28. Tidskr. f. döfst.-sk. 1888, s. 67.
Spoiler title