SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFBRÄCKA a3v~bräk2a (på lång vokal i andra stafvelsen häntyder sannol. skrifsättet -breka; jfr äfv. ä. former af AFBRÄCK), v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(åffbreka G. I:s reg. 7: 449 (1531))
Etymologi
[jfr d. afbrække, mnt. o. holl. afbreken, t. abbrechen]
— jfr BRÄCKA AF.
I. gm bräckande l. brytning borttaga l. lösgöra.
1) (föga br.) i eg. bet.: bryta lös. Med järnspett afbräcka ett stycke af muren.
2) (†) tekn. Afbräcka (Abbrechen) betyder vid förtent Blecksmide, at, genom de första gången förtente Bleckens åter neddoppande uti det smälta Tennet, aftaga det, som fastnadt för mycket vid och skilja Blecken ifrån hvarannan. Rinman (1788). — jfr AFVISKA.
3) (†) borttaga, utesluta. Kan ingen menniskia sigh understå något uthi thetta Gudz sons testamente (nattvarden) at förandra, tilsättja eller affbräckia. Schroderus Hunn. 483 (1647). — jfr AFBRÅCK 1.
4) [jfr holl. afbreken] (†) afskilja, taga undan, göra ledig. Iagh .. hafuer måst dermedh (med svar på memorialen) fördröija in till nu, då jag hafuer affbrächt så mycken tijdh och deröfuer min .. betänckiende .. fattat i pennan. A. Oxenstierna i HSH 35: 120 (1635). — jfr AFBRYTA I 3.
5) [jfr t. das lager abbrechen] (†) bryta upp (läger); tvinga fienden att bryta upp (läger). Söffrin Nörbyes folk .. hade hulpet them i Stocholm affbreckia båden lägren (de belägrandes). Svart G. I:s kr. 53 (1561). Giorde Söffrin Norby redo medh alle macht, achtandes affbreckia Her Götstaffz lägre både widh Calmare och Stocholm. Därs. 68. — [jfr t. die belagerung abbrechen] (†) upphäfva (belägring). Affbreckia bestalningene (dvs. belägringen). Svart G. I:s kr. 47 (1561). Tegel G. I:s hist. 1: 31 (1622).
6) [jfr t. einem abbrechen] (†) göra (ngn l. ngt) afbräck l. skada. Wele wij .. see huad wij kunne beggis wåra fiender åffbreka. G. I:s reg. 7: 449 (1531). Genom hwilket Anslagh Fiendernes Macht .. icke ringa förhindrat och affbrächt bleff. Tegel G. I:s hist. 1: 40 (1622). Ryckte Asdrubal .. fram .. til at beskådha och förfara, hwar som the (romarna) bäst wore til (att) affbräckias. Schroderus Liv. 333 (1626). Warder Gud tigh i thetta lijfvet afbräckiandes (låter dig ondt vederfaras) såsom Lazaro, så skal han wedergella tigh thet på titt yttersta. Dens. Kors. 539 (1641). — (†) förhindra, stäcka. Tå thet (barnet) begynnar tilväxa, skal man icke tilstädja thet sielffsvåld, uthan thess oartige bevekelser affbräckia. Schroderus Alb. 1: 20 (1638). [jfr t. dem schlaf abbrechen] minska, göra intrång på. Arbeta itt stycke in på natten, ther medh någet lijtet at affbräckia .. sömnen. Schroderus Alb. 1: 207.
7) (†) mil. se BRÄCKA AF. Dalin (1850).
II. (mindre br.) bräcka l. bryta (ngt), så att (det) går tvärt af. Baner Staken (blef) afbräkt. A. Brahe hos Loenbom Anecd. 3: 131 (1598). Snart är en hals afbräckt, om Hästen snafwar, och störter. Stiernhielm Herc. 183 (1668). Om (lans-)skaftet under farten afbräckts. Nilsson Ur. 1: 95 (1838, 1866). Nackens / ben afbräcktes. Johansson Hom. Od. 10: 560 (1844). Gneisen under Halleberg (har) uppskjutits eller den under Hunneberg nedsjunkit, hvarigenom bottenlagret, sandstenen, afbräckts. Sidenbladh i NF 6: 569 (1882).
Anm. I bet. I 1, II hellre (utom i part.) BRÄCKA AF.
Spoiler title
Spoiler content