AFGRÄNSA a3v~grän2sa, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afgrænse, t. abgrenzen]
1) gm l. inom bestämda gränser afskilja. Hafsens afgränszande (vid skapelsen). Stiernhielm Arch. A 2 a(1644). Medelst höga lerkanter .. afgränsar .. (konstnären på modellen ett) parti. NF 1: 200(1875). Det odlade Egypten (är) indeladt i .. rutor, hvilka äro afgränsade från hvarandra genom .. konstgjorda vallar. Retzius Nil. 117(1891). — bildl. Atterbom Siare 2: 24(1843). En teknisk term med afgränsad betydelse. Rydberg Myt. 1: 285(1886). — refl. Afgränsa sig från ngt. Smitt i NF 1: 1509(1876). Hvarje grupp af qvaliteter, hvilken .. (i rummet l. tiden) mer eller mindre noga afgränsar sig mot andra grupper. Rein Psyk. 1: 373(1876).
2) (föga br.) ss. gräns(er) afskilja; utgöra gräns för (ngt). Til öster-söder afgränsar floden Tausis (Skytien). Peringskiöld Jord. 13(1719).
