AFHÄKTA a3v~häk2ta, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) lösgöra (ngt, som är fäst med häkta, krok o. d.). Wikforss (1804, under abhakeln). Afhäkta gehänget. SAOB (1870).
2) lösgöra (krok o. d. från ring o. d.). En falltyngd .. afhäktar haken från den vid trälådan anbragta ringen. Rubenson i NF 12: 248 (1888).
Anm. I båda bet. (utom i part.) hellre HÄKTA AF.
