publicerad: 1932
HÄKTA häk3ta2, v.1 -ade ((†) pr. sg. -er OPetri Tb. 82 (1525; uppl. 1929)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.).
Ordformer
(hecht- (-ckt-) 1541—1742. hekt- (-ct-) 1525—1741. hächt- (-ckt-) 1545—1851. häkt- 1528 osv.)
I. fängsla, fjättra.
1) (†) binda, fjättra, fängsla; belägga (ngn) med bojor; äv. med avs. på djur; äv. bildl.; jfr HÄFTA, v. I 1. Widt straff, att häcktes i järnene eller stocken, En månedt widt wathn och brödh. G1R 17: 20 (1545). Then ogudhachtighe warder .. hechtat genom sijn syndaband. LPetri SalOrdspr. 5: 22 (1561). (Den sinnessjuke) blifwer .. hooss föräldrarne häktadh, emädan dhe som offgambla, jcke eliest för honom sigh till wara taga kunna. VDAkt. 1702, nr 39. Hafver man .. biörn, varg .. (osv.), eller annat odiur, och ej hächtar eller stänger them så inne, at the annars fä ej kunna skada; böte tijo daler, och skadan åter. BB 22: 8 (Lag 1734). JGOxenstierna 2: 339 (1806; bildl.). — särsk. med prep. på. Alerdt hekter jnth[et] wpa køpsuenen som kistonar haffde taget. OPetri Tb. 82 (1525; uppl. 1929).
2) taga (ngn) i fängsligt förvar, sätta (ngn) i fängelse, fängsla; i nutida fackspr. bl. i inskränktare anv., i fråga om åtgärd varigm vederbörande myndighet (i o. för vidare åtgärd) låter fängsla för brott misstänkt person l. lösdrivare l. försumlig försörjare l. tredskande konkursgäldenär l. vittne o. d.; jfr ANHÅLLA I 1, ARRESTERA samt anm. till HÄKTNING 1; jfr HÄFTA, v. I 1 a. Serenius (1741). De, hvilka endast för lösdrifvande blifva häcktade, böra .. uti särskildte arrestrum bevakas. Backman Lags. 4: 233 (i handl. fr. 1799). Flera av de anhållna ha förklarats häktade. GHT 1919, nr 176, s. 4. Grimberg VärldH 3: 391 (1928). — särsk.
a) (†) hålla (ngn) fängslad, hålla (ngn) i fängelse. Een Fånge / Som sitter hächtader i mörka Toorn och trånga. Spegel GW 36 (1685). (Aposteln Petrus) som .. der (dvs. i Carcer Tullianus) warit hächtad tillika med Paulo i 9 månaders tid. SvBrIt. 1: 59 (c. 1700).
b) (†) bildl. Denna själ är .. fängslad i kroppen och är der, likasom uti en graf, häktad och innesluten. Norberg Dygd. 9 (1776).
c) i p. pf. i substantivisk anv.; ofta föregånget av adv. (Förbättringsanstalterna) voro alla behäftade med ett väsendtligt fel, de häcktades sammanblandning. Oscar I Straff 30 (1840). Ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. SFS 1886, nr 8, s. 1. Brottmålsrannsakningar angående häktade. De Geer Minn. 1: 110 (1892).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål.)] (†) hejda (ngn), hålla (ngn) tillbaka, hindra (ngn); jfr HÄFTA, v. I 2. Anna .. hectadhe honom, ath hann iche så hastigth konne komma j ferdhe medh Jachiop. SkrGbgJub. 6: 421 (1598). (Jag) bad då pigan ock Hustrun för gudz skull taga i Hästen (som hotade att ”öda” henne) ock häkta honom medan iag kunde komma unnan. VDAkt. 1718, nr 292.
II. (†) i fråga om fästande l. fastgörande i allm.
1) tr.: fästa l. fastgöra (ngt) vid ngt; jfr HÄFTA, v. I 3. Min son, warder tu loffuetzman för tin nästa, så haffuer tu hechtat tina hand in til en fremmanda. Ordspr. 6: 1 (Bib. 1541; Luther: hastu deine hand bey einem Frembden verhefftet; Vulg.: defixisti apud extraneum manum tuam). Ded är ey heller åth, at man sitt hierta hächtar / Ved denna verldzens lust. Rosenfeldt Vitt. 227 (1686).
2) intr.: sitta fast; fastna; jfr HÄFTA, v. II. Han (dvs. den helige ande) jntrycker sådana predikan vthi hiertat ath han häktar och leffuer ther inne. OPetri 1Post. 84 b (1528). Om tu går j eelden, skal .. loghen .. intet hächta på tigh. PErici Musæus 6: 92 b (1582).
III. i fråga om fästande l. hopfästande l. förenande med hake l. häkta o. d.
1) tr.: fästa (ngt) vid l. på l. i ngt medelst hake (hakar), fästa (ngt) på en hake l. krok o. d. Hos osz (kallas) en yppen ring, som haken häktas uthi, Ögla. Rudbeck Samolad 56 (1701). En dolk, som han i gördeln häktar. JGOxenstierna 5: 286 (c. 1817). Vi hade våra andalusiska jackor på oss, och hvar och en sin långa spanska bössa häktad vid sadeln. Lundgren MålAnt. 1: 200 (1870). En ung grufarbetare .. häktade en tom koldrög på en lina. Siösteen ModBelg. 140 (1906). — särsk.
a) bildl. Jag .. (lät) sorglöst .. den ena dagen häkta sig vid den andra. Törneros Brev 2: 231 (1829; uppl. 1925).
b) (föga br.) i uttr. häkta tag med ngt, taga fäste gm att haka ngt fast ngnstädes, gripa tag, fatta tag. Jökul .. häktade tag med yxan upptill (då han kom till en mur), och halade sig upp efter skaftet. Lönnberg FnordSag. 1: 91 (1870).
c) i fråga om nedtagande från krok l. hake o. d.; l förb. häkta av, ned (se särsk. förb.).
2) tr.: hopfästa l. hopknäppa (klädesplagg) med häktor. (Ryssarna bruka kläder) hwilka the hwarken medh hechter eller knappar igenkneppa eller hechta. Petreius Beskr. 5: 2 (1615). (Birgitta) drog upp kåpan och häktade den i halsen. Heidenstam Birg. 144 (1901). — särsk.
a) med prep. om l. på: hänga (ett plagg) på sig l. ngn annan l. ngn kroppsdel o. hopfästa det med häkta (häktor). Lagerlöf Theokr. 83 (1884). (Konungen) lyfte .. af sin ryttarkappa och häktade den själf om den vaktgörande fänrikens axlar. Heidenstam Karol. 1: 222 (1897).
b) i fråga om avtagande av klädesplagg gm att lossa de häktor som sammanhållit detsamma; l förb. häkta av, från, upp (se särsk. förb.).
3) intr.: fastna på l. i resp. lossna från en hake l. hakar; i förb. häkta fast, på, ur (se särsk. förb.).
Särsk. förb.: HÄKTA AV10 4. till III 1 c: taga (ngt) av den hake o. d. varpå det är upphängt l. fäst; äv., till III 2 b: avtaga (klädesplagg) gm att lossa de häktor som sammanhållit detsamma. Gumman häktade af kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och gaf henne ett litet kok. Strindberg Hems. 12 (1887). Herr Karl .. häktade af hermelinskappan. Heidenstam Birg. 234 (1901). jfr AVHÄKTA. —
HÄKTA FAST10 4.
1) tr., till III 1: fästa (ngt) med l. på hake (hakar). VetAH 1773, s. 340. Hallstén o. Lilius (1896). särsk. bildl.; jfr HÄKTA, v.1 III 1 a. Man tillägger några ord för att få versen full; eller .. man häktar fast en ny mening, som i sin ordning krälar genom nästa rad ett stycke in i den fjerde. JournLTh. 1812, nr 182, s. 3. Hagberg Shaksp. 9: 140 (1850).
2) intr., till III 3: fastna på l. i hake o. d. Från stallet (i brandstationen) slås dubbeldörrar upp så godt som af sig sjelfva och häkta dervid fast i väggen, så att de ej äro till hinder. SD(L) 1898, nr 109, s. 3. Slanka rödingar .. häkta genast fast vid drag, vi illistigt släppt ut efter båten. TurÅ 1905, s. 310. —
HÄKTA FRÅN10 4. till III 2 b. När .. hermelinsmanteln hade häktats från skuldrorna (så osv.). Heidenstam Svensk. 2: 120 (1910). —
HÄKTA IGEN10 04. = HÄKTA, v.1 III 2. Helsingius (1587). Häkta igen din lilla rock, att den kalla morgonluften icke lägger sig för tungt på ditt bröst! Knorring Vänn. 3: 47 (1835). jfr IGENHÄKTA. —
HÄKTA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. till III: medelst hakar l. häktor o. d. hopfästa l. förena (olika föremål l. delar av samma föremål). Och han hechtadhe tilhopa jw fem tapeter, thet ena widh thet andra. 2Mos. 36: 10 (Bib. 1541). Sandström NatArb. 2: 2 (1910). särsk. = HÄKTA, v.1 III 2. En rock, som går att häkta ihop. Westee (1842). Modin GTåsjö 241 (1916). —
HÄKTA NED10 4 l. NER4. till III 1 c: taga (ngt) ned av krok l. hake o. d. på vilken det är upphängt. Skänk i vinet och häkta ned det salta fårlåret. Här skall ätas och drickas. Essén KessSthm 71 (1916). —
HÄKTA PÅ10 4.
1) till III 1: fästa l. tillkoppla (ngt) medelst krok l. hake o. d. Sahlstedt (1773). GHT 1896, nr 124 A, s. 2. särsk. till III 1 a. Rena uppfinningar, som häktades på ett historiskt namn. Sylwan (o. Bing) 1: 47 (1910). särsk. (föga br.): inskjuta ett yttrande, infalla. Ja si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast Carlsson på. Strindberg Hems. 35 (1887).
2) (†) till III 3. Ett bättre skick på att smida Dalepilar, än the tilförenne wiste, .. att the skulle kunna hechta på och skruffua sigh in genom harneskedt. Svart G1 23 (1561). —
HÄKTA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till III, = HÄKTA IHOP. Linc. (1640). Lika tålmodigt som musslan inne i sitt skal lagrar kalk på kalk till en pärla att häkta samman med andra pärlor. Didring Malm 2: 256 (1915). särsk. = HÄKTA, v.1 III 2. Bältet .. häktades samman med en sölja. SvH 2: 254 (1905). —
1) till III 1: upphänga l. uppfästa (ngt) på hakar l. häktor o. d. Strindberg Utop. 228 (1885). De gifta qvinnorna häkta upp den ena sidan af öfverkjolen i bältet, hvarigenom en bred bård af lysande färg på afvigsidan kommer till syne. PT 1896, nr 139, s. 3. särsk. refl.: haka sig fast, haka upp sig. Vi hittade ju schalen i ån .., den häktade visst upp sig på ledstången, när jag sprang över. Johansson RödaHuv. 2—3: 127 (1917). SvD(A) 1929, nr 262, s. 3.
2) till III 2 b: lossa l. öppna (ngt som är hopfäst med häktor l. hakar); äv. med obj. betecknande häktor o. d. Helsingius (1587). Jutta höll på att häkta upp hennes (dvs. drottningens) smycken. Heidenstam Folkung. 2: 137 (1907). —
HÄKTA UR10 4. intr.: lossna från hakar o. d. varvid ngt är fäst; jfr HÄKTA, v.1 III 3. Kedjorna böra alltid påläggas så, att öppningarna i tvärstyckena komma utåt, då länkarna ej kunna häkta ur. LB 4: 74 (1903; i fråga om drivkedja å kedjehjul). —
HÄKTA VID10 4. till III 1: fästa (ngt) vid ngt medelst hake (hakar) o. d. En bogserbåt med ett stort släp av pråmar låg nedanför (fönstret), och man höll just på att häkta vid mitt nygifta herrskaps pråm. Wägner NattS 223 (1926).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content