AFTVINA a3v~tvi2na, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING. —
1) om lefvande organisk varelse l. del af sådan; eg.: gm bristande näring l. bristfälligt tillgodogörande af näring småningom krympa ihop l. förminskas, förvissna, magra; tvina bort, förlora lifskraften, förtvina. At de nedre qvistarne så småningom aftvina. Trozelius Rosensten 25 (1752). Alt som (det med insektägg besatta) bladet, hvilket jag tagit af trädet, begynte torkas, begynte äggen aftvina til dess de ändteligen blefvo helt torra och ur stånd at framgifva ungar. De Geer Præs. i VetA 1754, s. 20. (Grodlarverna) få först bakfötter, sedan framfötter, då stjerten aftvinar. Sundevall Zool. 106 (1858, 1864; 1 uppl. 1835: affaller). En förminskning i ett verktygs (dvs. organs) massa och omfång kallas aftvining (atrofi). Lundberg Husdj. 49 (1868). En aftvinad del (af ett organ) är jemväl enligt regeln blodfattig, saftlös, torr och tät. Därs. 50. — (numera föga br.) närmande sig 2. Af ledsnad och törst han aftvina kan. Dalin Vitt. 6: 277 (1761). Skolen I .. kasta ifrån eder en värnlös varelse, som genom eder synd tillkommit, utan att ens fråga efter, om den ej af hunger och vanskötsel aftvinar och förgås? Franzén Pred. 3: 256 (1843).
2) (†) mer l. mindre bildl.: aftyna. Sjömagten (var) aftvinad (dvs. hade reducerats) till ett ringa antal. Tessin Tess. 141 (1751). Dess (dvs. folkets) lifskrafter aftvina och försmäkta. Dalin Arg. 1: 314 (1754; 1 uppl. 1733: aftyna). Intet Rike behöfver mer beskattas, än det, som aftvinar. Dens. Mont. 162 (1755). jfr: Konsterne .. föllo i en aftvinande dvala. Tessin Bref 1: 81 (1751).
