SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALBUMIN al1bɯmi4n, äfv. -bu-, n. l. r. (n. Berzelius i Årsber. t. VetA 1838, s. 515, Bergstrand Landtbr. 1: 55 (1874), Cleve Hand.-lex. 396 (1883), Hammarsten Fys. kemi 17 (1889), Lundell (1893); r. Bergstrand (1874; se nedan), Blomstrand Org. kemi 273 (1877)); best. -et, ss. r. -en; pl. -er, ss. n. äfv. = (Hammarsten Fys. kemi 17 (1889)).
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. albumin, fr. albumine; efter lat. albumen, ägghvita]
kem. ett organiskt ämne, hufvudsakligen bestående af kol, syre, kväfve, väte o. svafvel; ägghvita. Berzelius i Årsber. t. VetA 1838, s. 512. Hos alla djur synes grundmassan af .. (deras) lefvande delar vara sammansatt .. af ett ämne, som man kallar albumin (ägghvite). Thorell 1: 13 (1860). Den animala albuminen. Bergstrand Landtbr. 1: 51 (1874). — jfr BLOD-, SERUM-, VÄXT-, ÄGG-ALBUMIN m. fl.
Ssgr: ALBUMIN-ARTAD103~20. Berzelius i Årsber. t. VetA 1843, s. 429.
-HALTIG~20. Thorell 1: 31 (1860).
-LÖSNING~20. Bergstrand Landtbr. 1: 51 (1874).
-PAPPER~20. papper, öfverdraget med albumin. Tekn. tidskr. 1873, s. 212. AB 1890, nr 12, s. 3.
-TRYCK~2, vid färgning af kattuner. Cronquist 6 (1878).
-ÄMNE~20. ägghvitartadt ämne. NF (1875). Blomstrand Org. kemi 272 (1877).
Spoiler title