SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AMULETT am1ɯlät4 (i ä. tid uttaladt -le4t; se Almqvist (1842), Ekbohrn Främ. ord (1878) samt nedan), r. (l. m.) ((†) n. Ödmann M. Park 77 (1800)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(amulet Wallin Vitt. 1: 7 (1805), Lindfors (1815), Dalin (1850; anf. ss. ovanligare än formen med -tt); amuleter (pl.) Ödmann Beskr. om Kamt. 180 (1787), Palmblad Fornk. 1: 514 (1844) m. fl. amuletter (pl.) Palmblad Fornk. 2: 290 (1844))
Etymologi
[af t. amulet, n., fr. amulette; jfr eng. amulet; af lat. amulētum, af oviss härkomst; se för öfr. Kluge, Murray]
talisman, ett ss. skyddsmedel mot trolldom, sjukdomar o. d. buret mindre föremål (ss. relik, sten, metallstycke osv.) med l. utan inristade mystiska tecken. Ödmann Beskr. om Kamt. 180 (1787). Amuleter och förvarings-medel mot förtrollelse och onda Andar. GT 1788, nr 64, s. 3. Var medaljongen, som hon bar i en fin guldkedja om halsen, en amulett, hvilken skyddade mot onda ögon? Heidenstam End. 207 (1889). (Judarna) binda vid pannan sin amulett eller fetisch i form af en liten svart kub. A. Jensen i GHT 1895, nr 260, s. 2.
Ssg: AMULETT-PÅSE103~20.
Spoiler title