SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANALOG an1alå4g (analo´g (med) öp(pet) o Weste), adj.; adv. -T.
Etymologi
[af t. analog, fr. analogue, af gr. ἀνάλογος, proportionsmässig, öfverensstämmande]
likartad, i vissa afs. öfverensstämmande, enlig (med ngt); jämförlig, motsvarande. GT 1788, nr 122, s. 3. Ett .. knallsilfver, analogt med det förut beskrifna knallqvicksilfret. Berzelius Kemi 2: 361 (1812, 1822). Tegnér 5: 298 (1823). Analogt fall .. förhållande .. förfarande. Cavallin (1875). Bondvettet .. uppfattar våra sinnen, särskildt ögonen, analogt med fönstren i ett hus. Rydberg Varia 1: 23 (1890). — särsk.
a) naturv. till funktion l. utseende o. d. likartad; jfr ANALOGI b. Lindblom Log. 351 (1836). Fries Utfl. 2: 146 (1852). Med analoga organer förstår (man) sådana, som likna hvarandra genom sina funktioner, men icke hafva samma anatomiska ursprung, t. ex. lungor och gälar. Thorell Zool. 2: 8 (1861).
b) språkv.; jfr ANALOGI f. (Möjligen) hafva .. Grekerne efter likartade och Analoga former af Praesens .. bildat sig .. andra enskilda Tempora. Dahl Gram. gr. XIX (1809).
Anm. Den gr. neutralformen analogon ana4-lågon l. ana3lågon2, l. -log-, begagnas stundom i sv. ss. sbst. (i obest. form i sg.) med bet.: ngt analogt, analog(t) fall l. företeelse, motsvarighet.
Spoiler title
Spoiler content