SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANDOR an3dor2 l. ANDUR an3dur2, r. (l. m.); best. -en l. -n; pl. andrar.
Ordformer
(andarn (best.) Bureus Suml. 41 (c. 1600; i anteckning om en ångermanländsk folksägen))
Etymologi
[upptaget ur sv. dial.; jfr bl. a. dalmålets andur, medelpadsmålets annar; jfr äfv. nor. onder, aandaar, andri osv., isl. ǫndurr; i finska, liviska o. estniska finnas motsv. skandinaviska lånord med betydelserna köl, sula o. lösmed (Ahlqvist Kulturord 154). Ordet härledes af O. v. Friesen o. K. F. Johansson i Indog. forsch. 8: 180 följ. af en indoeur. stam andh, som de anse föreligga i ind. andhati, it. andare, ]
den kortare af ett par skidor (af den gamla, ännu i Dalarna vanliga formen). Bureus Suml. 41 (c. 1600). Å vissa orter brukas att hafva andoren på undersidan .. beklädd med .. (skinn) hvilket underlättar skidåkningen uppför backar. Hahr Jagt 1: 295 (1881). Andorn, som vanligen utgör högerskida, lyftes (vid vändning) i höjden och svänges om, hvarefter löpskidan flyttas öfver på andra sidan om andorn. Balck i Idr. 3: 15 (1888). Farten åstadkommes genom sparkningar .. med andorn. Därs. I kuperad mark .. stödes på andurn. Schröder M. fr. sk. 49 (1888). — jfr ANDERSPÅNG, ANDERSTÅNG, ANDRA, sbst. o. v.2, o. ANDÖRJE.
Spoiler title