SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANHÄFTA an3~häf2ta, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[af t. anheften; jfr ä. d. anhæfte, holl. aanheften; jfr äfv. ANHÄKTA]
— jfr HÄFTA, v.
1) (†) tr.: vidhäfta, (på ett l. annat sätt) fästa (ngt vid l. på ngt). Lex. Linc. (1640, under oppango). Vnder botnen af (kärlet) .. skal foghas een glasrör .. vthi et anhäftat mässings-begrep (dvs. -infattning, -ring). Stiernhielm Arch. D 2 a (1644). En Apotekare Mästerswen (som utspridt osanna rykten, har) .. most sittia vppå Träähästen, medh een Zedel på Brystet anhäfftat, hwar på stodh skrifwit: Nova (dvs. nyheter). N. Av. 4 Sept. 1656, nr 2, s. 1. Widh Panterne af Guld, Sölfver och Klenodier skal en Lähnebancks-Zedel anhäfftas. Stiernman Com. 3: 682 (1668).
2) i sht naturv. i p. pf. ss. adj.: fäst (vid ngt), fasthäftad (på ngt). Här vid (dvs. vid mellersta delen af biets kropp) äro .. tvenne vingar anhäftade. Triewald Bij 5 (1728). Sådana djur, hvilka pläga sitta anhäftade på andra föremål. Nathorst Jord. hist. 867 (1893).
3) [jfr t. anhaften] (mindre br.) intr.: fastna, fästa sig, fastsätta sig; häfta vid. Ur sjukrummet bör allt aflägsnas, som kan tjena till häfte för smittämnen, hvilka .. lätt anhäfta å dertill tjenliga föremål. Hallin Hels. 2: 30 (1885).
Spoiler title