SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANLETE an3~le2te, äfv. (i sht i 1 b β) an3lete2 (a`nlete Weste. ànnléte Almqvist; i vers: — ∪ — Ps. 9 (1819)) l. (i sht i poesi) ANLET an3~le2t, n. (jfr anm. under 1 b β); best. -et; pl. -en (Dalin Arg. 1: 65 (1733, 1754) osv.) ((†) anlete Upp. 22: 4 (NT 1526), 2 Mos. 25: 20 (Bib. 1541), Baazius Upp. 55 a (1629); -er Upp. 9: 4 (NT 1526); anlet Stiernhielm Fred. 18 intr. (1649), J. G. Oxenstierna 4: 330 (1815)).
Ordformer
(andlete Upp. 4: 7 (NT 1526), 1 Mos. 24: 47 (Bib. 1541), 2 Sam. 14: 4 (Därs.), Björner Frith. 1 (1737). anlete Job 22: 26 (Bib. 1541) osv. änlete Var. rer. 5 (1538); jfr fsv. änlite, änläte nedan. ahnlete Lex. Linc. (1640, under nubecula). anlette Verelius Ind. (1681, under yferlit). anläten (pl.) Ad. prot. 1789, s. 396. — anlit Stiernhielm Fred. intr. 18 (1649). anlet Därs. (i pl.), Ps. 308: 5 (1695) osv. anleet Messenius Sign. 17 (1612), A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 125 (c. 1669). Anm. Urspr. äro anlete o. anlet två olika bildningar med hvar sin särskilda böjning (jfr den etymologiska afdelningen). De hafva emellertid numera sammanfallit för språkkänslan, så att anlet uppfattas såsom en i det poetiska språket tillåten förkortning af anlete. I öfverensstämmelse med denna uppfattning skrifves ordet ngn gg anlet' (Oscar ii Skr. I. 2: 11 (1875, 1886)). Formen anlet förekommer hufvudsakligen i bunden stil, dock äfv. ngn gg i prosa. t. ex. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 125 (c. 1669), Ekelund Fäd. 1: 6 (1829, 1833), Palmblad Fornk. 1: 82 (1843))
Etymologi
[fsv. andlite, anlite, anlitte, änlite, änläte, n., anlit, anleth, anlät, n.; jfr ä. d. anlede, anled, ænlidh, n., isl. andlit, andlæt, n., andliti, n., fht. antlizzi, nht. antlitz, ags. andwlite, andwlita, onwlite, m., äfvensom got. andawleizn, n.; af and- (se AN-, prefix2) o. två neutrala bildningar till den germanska roten wlit, wlît, som ingår i got. wlits, m., ansikte, utseende, isl. litr, utseende, färg, ansiktsfärg, isl. líta, se; jfr: (ljus-, röd-)LETT, LITA. — Med afs. på förklaringen af än- se Kock Akc. 2: 344, Noreen Altschw. gr. 57 (1897)]
Anm. Ordet förekommer utom i bet. 1 b β samt i ssgn ANLETSDRAG numera nästan bl. i den högre stilen l. ngn gg skämtsamt. I Bib. 1541 är ANSIKTE vanligare än anlete. NT 1526 använder detta senare bl. i Upp.; NT 1883 har alldeles uteslutit anlete, o. i öfv. af Gamla testamentet af 18881898 förekommer det bl. i ett fåtal fall. Liknande är förhållandet i proföfv. af NT af 1873; jfr: Bibelnämden söker uttränga det svenska anlete med det tyska ansigte (Ansicht) och synes då hafva glömt, att anlete ännu håller sig uppe i skaldeverken och den högre stämda prosan, hvarifrån man ej må borttränga det, om man ej vill söka tillkämpa det ett vidsträcktare rum. Man säger hellre Guds anlete, än Guds ansigte. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 510. I enlighet med denna uppfattning är Rydbergs bruk af ordet under en viss period ngt vidsträcktare än eljest är fallet; jfr äfv. ssgrna ANLETS-BILDNING, -DANING.
1) ansikte.
a) (numera nästan bl. i högre stil) ss. företeende uttryck af känslor, stämningar osv. l. med afs. på det estetiska intrycket. Hans anlete skal icke meer skemmas. Es. 29: 22 (Bib. 1541). Wredt eller sorgse ahnlete. Lex. Linc. (1640, under nubecula). En skön Jungfru af gladt och blidt Anlete. Lallerstedt Dygdel. 28 (1746). Suckar och bedröfvade anläten skola tålka våra innersta känslor. Ad. prot. 1789, s. 396. Mannen var hög och af ädel gestalt och hans anlete öppet, / gladt, men föränderligt dock. Tegnér 1: 20 (1825). En blixt af hjeltevrede hans anlet öfverflög. Därs. 111. Kristofer (var) fager och dejelig till anletet. Fryxell Ber. 2: 172 (1826). Den grånade Vise, med uttrycket af lugn värdighet på det ädla, själfulla anletet. Grubbe i SAH 14: 39 (1830). Marias anlete uttrycker den största fromhet, kärlek och enfald. Nicander Minnen 1: 144 (1831). Då mörknade Gustaf Adolfs anlete. Fryxell Ber. 6: 282 (1833). Den unge läkarn hörde mulen ordet, / Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag. Runeberg 2: 112 (1848). I sin sorg den buttre, stränge / Krigarns anlet lyste klart. Snoilsky 2: 40 (1881). De flesta (bilder af Cesar) visa oss ett lidande, dystert, ja qvalfullt anlete. Rydberg Rom. d. 9 (1882). — med afs. på Gud. Gud (låte) .. / sins andletes liws .. / offuer oss .. skijna. Ps. 1536, s. 39. Iagh skal settia mitt andlete emoot sådana menniskio, och skal vthrota honom vthu hans folck. 3 Mos. 20: 3 (Bib. 1541; öfv. 1893: ansikte; Luther: antlitz). Anse wår swaghet / Medh ett nådigt anlet. Ps. 308: 5 (1695). Runeberg 2: 119 (1848). — parodiskt i skämtsam framställning. Konstnärn .. (har) tagit sig före, att afbilda mitt prosaiska anlete. Beskow Vandr. 2: 191 (1834). Fullmånen är fyrkantig i jämförelse med hans anlete. Wadman 2: 27 (1835); jfr b. (Gesällen) besmyckade sitt anlete med ett galant småleende. Benedictsson Efterskörd 95 (c. 1885). — särsk.
α) i uttr. upplyfta (osv.) sitt anlete, ss. tecken till återvinnande af tillförsikt o. d., dölja, gömma (osv.) sitt anlete, ss. tecken till blygsel l. förödmjukelse l. sorg. (dvs. om du omvänder dig till Gud) skalt tu haffua tijn lust j them Alzmechtigha, och vplöffta titt anlete til Gudh. Job 22: 26 (Bib. 1541; öfv. 1897: ansikte; Luther: dein antlitz zu Gott auffheben). Runeberg 1: 35 (1832). Oscar ii Skr. I. 2: 11 (1875, 1886). Vi skyla våra anleten inför dig (o Gud). Rudin 2 Evigh. 2: 226 (1886, 1889) [jfr Ps. 9 (1819) samt Jes. 6: 2].
β) (numera föga br.) närmande sig bet.: ansiktsuttryck, uppsyn, min. Facies ansichte(,) Vultus änlete. Var. rer. 5 (1538). Vultus .. Anlete, ansicktes tilstånd. Lex. Linc. (1640). Säg mig, hvad anlet skal en dotter kunna bära, / När hon en sådan ting vil af sin Far begiära. Kolmodin Qv.-sp. 1: 44 (1732). (Skrymtarna o. smickrarna) ställte sina anleten efter mit. Dalin Arg. 1: 208 (1733, 1754). (G. Trolle) blef väl-bestört, men behölt oaktat sin olycka, et oförändradt anlete. Celsius G. I:s hist. 32 (1746, 1792). Tyrannen tog sig et mildt och vänligt anlete. Därs. 57.
γ) [jfr fsv. anlite, utseende; jfr äfv. isl. andlit] (†) i utvidgad anv.: utseende. Ett artigt Wijf .. / Skön af Anlete (dvs. till sitt utseende); men .. sminkad, och färgad. Stiernhielm Herc. 8 (1668). Sälsynt af Anlete war den yngst' af dässe tree Systrar: / Ett öga greet; medh det andre då loog hon. Därs. 30. Denna Ingeborg var ven eller vacker til andlete. Björner Frith. 1 (1737; isl. væn at aliti).
b) (numera föga br. utom i β) mera materiellt, ss. hufvudets framsida utan afs. på förmågan att uttrycka känslor, stämningar o. d. Thet tridhie diwret hadhe it andlete såsom een menniskia. Upp. 4: 7 (NT 1526; öfv. 1883: ansigte). Lägg min staff på piltens anlete. 2 Kon. 4: 29 (Bib. 1541; öfv. 1896: ansikte). Hoo kan öpna hans (dvs. Leviatans) anletes kindbeen? Job 41: 5 (Bib. 1541). Medh tina strenger skalt tu emoot theras anlete skiwta. Ps. 21: 13 (Bib. 1541; öfv. 1897: anleten). Bärias (dvs. slåss) eller huggas män .., så at man sargas i anlete med sårom. Lagförsl. 105 (c. 1609). I hennes anlets strek fullkomligheten fins. Creutz 8 (1762, 1781) [jfr fr. les linéaments du visage]; jfr ANLETSDRAG. På Hufvudet; Caput, betraktas Anletet: Facies eller den främre delen. Retzius Djurr. 116 (1772). Att jag kunde två hans anlet blodfritt. Runeberg 2: 28 (1843). Hans (dvs. julvättens) anlete var fullt af rynkor. Rydberg Vigg 5 (1875, 1883). jfr: Theras (dvs. kerubernas) andlete skola see vppå Nådhastolen. 2 Mos. 25: 20 (Bib. 1541; öfv. 1893: mot nådastolen skola keruberna vända sina ansikten; Luther: jre andtlitz sollen uff den gnadenstuhl sehen). — särsk.
α) i uttr. falla ned, tillbedja (osv.) på sitt anlete. Tå quinnan aff Thekoa wille tala medh Konungenom, föll hon på sitt andlete nedher på iordena, och tilbadh. 2 Sam. 14: 4 (Bib. 1541; öfv. 1896: ansikte). Ahimaaz .. tilbadh för Konungen på sitt andlete nedh til iordena. 2 Sam. 18: 28 (Bib. 1541; öfv. 1896: ansikte).
β) [uttr. hämtadt från 1 Mos. 3: 19; jfr t. im schweiss deines antlitzes] (fullt br. äfv. hvard.) i uttr. i sitt (ditt, mitt osv.) anletes svett, ss. uttryck för stor ansträngning l. ifver. J sin anletes swett. O. Petri Män. skap. 41 (c. 1540). Tu skalt äta tit brödh j tins anletes swett. 1 Mos. 3: 19 (Bib. 1541; öfv. 1893: i ditt anletes svett; Luther: im schweis deines angesichts). Hennes man arbetade i sin anletes svett, det flitigaste han kunde. Kexél Tidsfördrif på gäldst. 2: 41 (1776). I vår anletes svett. Handb. 1811, s. 25. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 440 (1894). jfr: Fruchten af deras egen Jord den de med sit anletes svett förtiäna. Ehrenadler 506 (1723).
Anm. I ex. från O. Petri är anletes swett möjl. att fatta ss. en ssg; jfr ANLETS-SVETT. Då i nyare tid sin uppträder i detta uttr. i st. för det regelrätta sitt, torde det vara att betrakta ss. en arkaistisk kvarlefva af det gamla sins med aflägsnande af genitivmärket, som känts ss. en pleonasm. Detta (partiella) bevarande af en ålderdomlig form har underlättats af pronominets anslutning till det maskulina SVETT.
γ) i uttr. anlete mot anlete, ansikte mot ansikte. Anlet mot anlet / skådar jag Gud som han är, en sol, uppklarnad ur dimmor. Tegnér 1: 196 (1820). (Tegnérs) löje, hvars högre mening endast kunde läsas anlete mot anlete då en trogen vän blickade in i hans klara, ärliga öga. Hagberg Tegnér 30 (1847). jfr: (†) Hans (dvs. Kristi) klarhet från Anlet till Anlete se. Frese And. dikter 50 (1726).
c) bildl.
α) [jfr t. das antlitz der sonne, des mondes] i fråga om sol o. måne. Mellan asparne i hagen / Månens anlete jag såg. Franzén Skald. 1: 3 (1793, 1824). Solens ljusa anlet skyms af moln. Runeberg 1: 237 (1841). Knappt hade skymningen inbrutit förrän ett blekt, menniskolikt anlete steg lysande upp öfver Moabs berg. Bremer G. verld. 3: 169 (1861). Månen, som vid solens nedgång skådade med askfärgadt anlete öfver höjderna i öster, lyste snart med klarblekt sken öfver nejden. Rydberg Vap. 301 (1891). jfr: Låt ingen mulen Flek tins (dvs. Febus') Anlets Klaarhet skygga. Spegel Guds verk 175 (1685).
β) [efter t. das antlitz der erde; uttr. beror på det t. ex. 1 Mos. 4: 14 förek. hebr. pĕnē hā-ădāmāh, jordens yta, hvilket, på grund däraf att pĕnē (pānīm) betyder såväl ansikte som yta, i Vulgata återgifvits i enlighet med detta ords förstnämnda o. eg. bet. med facies terræ] i uttr. jordens anlete, jordens yta. Ej något var så skönt på jordens anlet satt, / Som ej förvissnat blef. Nordenflycht QT 1745, s. 99 (1739). Om .. äkta mannamod .. icke är försvunnet från jordens anlete, så vill jag vara en urlakad sill. Hagberg Shaksp. 3: 164 (1848). Du förnyar jordens anlete. Ps. 104: 30 (öfv. 1897; Bib. 1541: ansichte).
γ) i personifikation med afs. på andra konkreta föremål. Skogen öfver brädden hang och såg / Sitt gröna anlete i spegelvåg. Strandberg 5: 224 (c. 1860).
δ) i personifikation med afs. på abstrakta begrepp. Eho .. / Som döden oförskräckt i anletet kan se. Stagnelius 1: 48 (c. 1813). Tidens anlet' skiftar om. Wallin Vitt. 1: 172 (1819). Vår tid bär förvirringens uttryck på sitt anlete. Hwasser V. skr. 3: 193 (1833). Religionen bar här (dvs. bland Atens borgare) icke det stränga och allvarliga anlet som hos Dorerne. Palmblad Fornk. 1: 82 (1843). Ur dessa gömslor blickar ännu .. sagans uråldriga anlete emot oss. Lysander Rom. litt. 206 (1858). (Förnekelsen) vet .. att kasta den bländande slöjan af ett ’högre vetande' öfver sitt svarta anlete. Rudin 1 Evigh. 1: 31 (1871, 1878).
2) [fsv. anlite] (†) panna. The skola see hans (dvs. Guds) ansycte, och hans nampn (skall vara) på theras andlete. Upp. 22: 4 (NT 1526; öfv. 1883: pannor; gr. ἐπὶ τῶν μετώπων αὐτῶν; Vulgata: in frontibus eorum; Luther: an ihren stirnen). Tå hengde iagh itt ännespann (dvs. pannsmycke) på hennes andlete. 1 Mos. 24: 47 (Bib. 1541; Luther: an ihre stirn). Lex. Linc. (1640, under frons).
Jfr FLICK-, GOSS(E)-, HIMLA-, KUNGA-, KVINNO-, MANNA-, MANS-, MARMOR-, MORGON-, MÅN-, MÄNNISKO-, SOLSKENS-, UNGDOMS-ANLETE m. fl.
Ssgr (till 1): A (†): ANLET-SPRÅK. (Lycksökaren) lärde anlet-språk förstå. Dalin Vitt. I. 2: 105 (1752).
B: ANLETES-DRAG, se ANLETSDRAG.
-FÄRG, -SVETT, se C.
C: (1 b) ANLETS-BILD30~ l. 31~2. Gerna återkallar man .. i sinnet hennes anlets-bild. Atterbom Siare 2: 336 (1843). om ett af den bildande konsten framställdt ansikte: Därs. 5: 466 (1849).
-BILDNING~20.
1) till 1 b. Rydberg Sägn. 2 (1874, 1884). Hans anletsbildning är hellenisk. Dens. Rom. d. 223 (1882).
2) (enst.) till 1 c. De herrliga trakterna Kind och Ydre, som .. bibehållit så mycket af det fordna Sveriges anletsbildning. Atterbom Minnest. 2: 146 (1853).
(1 b) -DANING~20. Med Flavierna framträder (hos de romerska kejsarna) en gröfre anletsdaning. Rydberg Rom. d. 36 (1882).
-DRAG, se d. o. —
-FÄRG~2. (anletes- Wirsén Vint. 19 (1890))
1) till 1 b. Prestinnor! hasten hit med sorglig anletsfärg. Bellman 2: 105 (1783). Femtie nationers Rajar och Sändebud i mångfaldig klädnad och af olika anletsfärg. SP 1809, nr 8, s. 2. Anletsfärgen var ljus. Bremer N. verld. 3: 7 (1854).
2) till 1 c. Den nyväckta dagens anletsfärg. Atterbom Minnen 424 (1818).
(1 b) -HY~2. På hennes anletshy sitt flor nu döden drar. Lidner 1: 112 (1783). J. G. Oxenstierna 5: 101 (c. 1817).
(1 a) -KLAR~2. I salen sitta / Gestalter smärta / Och anletsklara. Bååth N. dikt. 169 (1881).
(1 b) -MASK~2. Kullberg Rol. 1: 194 (1865; om förställdt ansikte).
(1 a) -MIN~2. Anletsminen (var) stämplad af mjeltsjuk resignation. Valerius 2: 190 (1849).
(1 a) -SPEL~2. minspel. Wetterbergh Fyra sign. 267 (1843). Man ville lika litet gå miste om ett anletsspel, en åtbörd af Drottningen, som af Prinsessan. Crusenstolpe CJ III. 1: 88 (1846).
(1 b β) -SVETT~2. (anletes- Wallin Vitt. 1: 128 (1838)) Så drick ditt glas: / Bort anletssvett och möda! Bellman 5: 55 (c. 1775). Mager föda, / Förtjent uti din anletssvett. Lenngren 131 (1798). Franzén Skald. 1: 295 (1810, 1824). Wallin 2 Pred. 1: 147 (1823).
(1 a) -TYCKE~20. Hela slägter behålla ofta i en lång följd af tid samma anletstycken. Leopold 5: 253 (c. 1820).
(1 a) -UTTRYCK~02 l. ~20. (Thorild) hade gjort sig .. bemärkt .. genom sitt stolta anletsuttryck. Atterbom Siare 5: 398 (1849). Bremer N. verld. 1: 126 (1853). Samma vänliga anlets-uttryck mötte hvarje inträdande. Beskow i SAH 35: 239 (1861).
Spoiler title