SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APA a3pa2 (a`pa Weste), v. -ade; o. (†) APAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr APERI o. AP.
Etymologi
[jfr d. abe, nor. apa, o. apast, isl. apa, mnt. apen, mht. affen, effen, t. äffen, eng. ape, holl. apen; eg. bete sig som en apa l. behandla ss. en apa]
1) med ursprunglig syftning på apans härmningsdrift; jfr APA, sbst. 2 a.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. holl.; jfr äfv. fr. singer] (numera mindre br.) på ett osjälfständigt sätt söka efterlikna (ngn l. ngt), härma, efterhärma, imitera; apa efter; i sht med afs. på handlingssätt o. d. Älsken och idken all landtbruk, bergsbruk, handelen, likaså boken och konstverk, och undersåterne giörer så medh; man aper eder. HSH 1: 40 (yttradt af G. I till hans söner enligt en handskrift fr. 1700-talet). Du dig en Gud ur hjernan skapar, / Som dina egna lyten apar. Kellgren 2: 60 (1777). At imitera en Författare är .. icke läna hans fel, icke apa hans sjelfsvåld. Därs. 144 (1791). Vi apa åskan. Geijer I. 3: 178 (1811; med afs. på skjutvapen). Svenskens begär, att apa och förguda fremlingen. Beskow Vandr. 2: 96 (1820, 1834). Utlänningarnas plägseder och ståt apades i nästan alla förhållanden. Fryxell Ber. 10: 167 (1842). Markattor bruka apa menniskor. Lundgren Mål. 2: 198 (1874). — abs. Götherne hade ingen smak: de apade eller röfvade. C. A. Ehrensvärd 14 (1782). Den (skriftställare), som tillegnar sig saken, han stjäl; den som lånar sättet, utan egen förtjenst af tankar och begrepp, han apar. Leopold i EP 1792, nr 29, s. 2. Knorring Skizz. II. 2: 92 (1845). [jfr d. dial. abe og gabe, t. affen und gaffen; jfr äfv. fsv. o. sv. dial. apa, stirra] (†) intr. i förb. gapa och apa (efter ngt); jfr APA EFTER. Gapa och apa effter fremmande seder. Swedberg Schibb. a 3 b (1716); jfr Därs. c 2 b. Anm. I vissa af de språkprof som här nedan anföras under APA (l. APAS) EFTER är apa möjl. användt intr. o. efter prep. Jfr: Apningen efter utländningens konstgjorda behof. Rydqvist Resa 230 (1838).
b) (†) gm efterhärmning erhålla l. åstadkomma.
α) [jfr eng. aped] i p. pf.: imiterad, eftergjord. (Man) kan .. bli rik med apad bancosedel. Bergklint Vitt. 28 (1772). Inskränkta, småaktiga, apade reflexioner om .. de fria konsterna. Knorring Qvinn. 1: 99 (1836). jfr: Diur, så aapade och skapade som Menniskior. Rel. cur. 79 (1682). — med prep. efter; jfr APA EFTER. (Vissa ord med d för th synas) anten af missförstånd vara apade efter Tyska particulas der, die, das .. eller af vårdslöshet i skrifvande. Salberg Gram. 38 (1696).
β) med prep. af: gm efterhärmning lära sig (ngt) af ngn. Det var utan tvifvel af Egyptierna som Hebreerne apade dansen. SP 1779, s. 841.
2) [jfr motsv. anv. i ä. d., nor., isl. o. nt.)] med ursprunglig syftning på apan ss. gyckelmakare l. ss. föremål för åtlöje; jfr APA, sbst. 3, o. APESPEL.
a) APA.
α) (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgad framställning) drifva gyckel l. gäckas med (ngn l. ngt), begabba, håna. Narren wil apa skratten (dvs. fånen) .. (dvs.) Dhen ena Paddan wil giäcka dhen andra. Grubb 563 (1665); jfr 3. Män i förmätne Folk, som högt och widt upgaapen, / Ock hälsosamma Råd så Hiertestålltiskt aapen. Columbus Bibl. v. G 1 b (1674). Aapande, Irrisio. Verelius Ind. (1681). Ehwad kropsz wanskapnat någon kan hawa, achta tig at honom därföre apa och miszfyrma. Hermelin E 7 b (1683); jfr 1. Apa någon .. göra narr af en. Herweghr Lex. (c. 1750).
β) (†) bära sig narraktigt åt, drifva spektakel l. narrspel (med l. medelst). Naturen hafver mig (dvs. trollkvinnan i Endor), som andra qvinnor, skapat: / (Fast jag med signeri och diefvuls konster apat). Kolmodin Qv.-sp. 1: 409 (1732).
b) [jfr sv. dial. apas, nor. apast, ”gjækkes, drille hinanden” (Aasen)] (†) APAS ss. deponens.
α) = a α. Åtskilliga ynglingar (stodo) anklagade för att hafva ”i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjerna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som pläga i guds församling predikas öfver”. Lundin G. Sthm 313 (cit. fr. 1655). Lind (1749).
β) = a β. Härmed (dvs. med detta vidskepliga bruk) apas de (dvs. de grekisk-katolska kristna) ännu i ynkelig måtto. Eneman Resa 2: 149 (1712).
3) [jfr motsv. anv. i isl., nt. o. t.] (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgad framställning) gäcka, bedåra (ngn), hålla (ngn) för narr (ofta gm att på ett inställsamt sätt hyckla vänskap); lura. När han behöffuer tigh, kan han wel apa tigh, och leer til tigh, loffuar tigh mykit, och giffuer tigh the betsta ord. Syr. 13: 7 (Bib. 1541; Luther: kan er dich fein äffen). Han talade om store Suågerskape, / Och wille the Swenske ther med ape. Svart Gensv. H 4 b (1558). Dieffuulen .. haffuer apat tigh, och hållet tigh ifrå Sacramentet. L. Petri Om nattv. E 4 b (1558). Fåfengia och geckerij, ther medh the bådhe sigh sielffua och meniga man apa och bedraga. Dens. Kyrkost. 77 b (1566). Canasilles hade .. hafft .. intentionen .. at kringleeda (dvs. vilseleda) och apa the Swenska. N. Av. 17 Juli 1656, s. A 3 a. (Skogsfrun) vänder .. syn och apar folk ständigt, och då hon lyckats lura någon, skrattar hon så att det ekar i talltopparne. GHT 1896, nr 107 B, s. 3.
4) [jfr nordsv. o. finl. dial. apa, visa ovilja mot, förfölja, hata (Ihre Dial. lex. (1766), Rietz (1867), Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873), Västm.-Dala landsm.-fören. saml. (1877), H. Vendell i Nyland 1: 4 (1884)); jfr äfv. nor. apa, ”forurolige og forvilde ved ublid og selvmodsigende Behandling” (Ross), d. dial. abe og gabe, ”småskælle, jage på” (Feilberg), o. schweiz. dial. äffen, ”erzürnen, ärgern” (Schweiz. idiotikon)] (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgad framställning) behandla på ett retsamt l. hätskt sätt; plåga, förfölja; jfr APVERK b. Församlingarna äro vthi mongahanda måtto apadhe och plågadhe wordne aff them, som på Bispernas wäghna them förestodho. Ups. möt. O 4 a (1593; i öfv. af den augsburgska bekännelsen; lat. multipliciter vexabantur); jfr 2. Så är ock trones och Gudsfruchtans närmaste frucht .. at bewäpna sinnet, til at .. liksom apa och förstöra alt ondt .. wesende. Sahlstedt Hofart. 79 (1720). Apa (hata) en, einem gram oder wiederlich seyn, ihn hassen und drücken. Lind (1749). Modren apar den ena ungen, Pullorum alterum mater odio prosequitur. Sahlstedt (1773). Nyström (1794).
Särskilda förbindelser.
APA EFTER10 32, äfv. 10 40, l. (†) APAS EFTER. till 1 a: (söka) efterlikna, efterhärma (ngn l. ngt), i sht med afs. på sätt att vara, uppträdande, dräkt o. d.; numera nästan alltid med föraktlig bibetydelse. — jfr EFTERAPA.
a) [jfr motsv. anv. i d., nor., nt. o. t.] (i sht i mer l. mindre hvard. framställning) apa efter. L. Petri Dial. om mess. 35 b (1542). The Påfwiske, hwilke lika som satan apa efter Guds gierningar. Spegel Pass. 88 (c. 1680). Sij såsom Apinian apar effter alt thet hon seer andra göra, altså apa Vndersåtarena effter Regenternas Lefwerne, at de måge dem lijke wara, i taal, i swar, i giärningar, sampt kläder seder och gång. Luderhoff Välsign. rike 50 (1683). Apa effter fremmande maner .. i kläder, seder och later. Swedberg Schibb. 169 (1716). När man skrymtar och lissmar, så gör man ju intet annat än apar efter Redeligheten. Dalin Arg. 1: 318 (1733, 1754). Barn träda i föräldrars fotspår, de små apa efter de stora, unge efter de gamla. H. Benzelius Intr. i VetA 1746, s. 5. Låta barnet sjelf med krita apa efter dem (dvs. bokstäfverna). H. G. Porthan (1783) hos Leinberg Skolv. 3: 417. Att trälaktigt Apa efter en viss gjord sak, är helt annat, än följa den höga .. konst att sjelf fritt göra något sådant. Thorild 3: 198 (1792). Runeberg E. skr. 2: 181 (1834). (Negern) apar .. efter dem (dvs. de hvita) i allt möjligt. O. Vesterlund i Läsn. f. folket 1896, s. 303. jfr: (†) Thet var styggen (dvs. djäfvulen) sielf, som hade sig förskapat, / Och efter Samuel i tal och skapnad apat. Kolmodin Qv.-sp. 1: 416 (1732); jfr anm. efter APA, v. 1 a. — abs. Han kan aldrig hitta på någonting själf, utan apar bara efter. Borg Luth. 1: 224 (1753).
b) (†) apas efter. Apinian (Apan) apas (totar) alt effter, ehwad wij göre föråth. Schroderus Comen. § 207 (1640, 1647). Somlige Christne wilja apas efter the gäckeliga hedningar. Spegel Pass. 92 (c. 1680). Brenner Dikt. 2: 47 (1714). jfr anm. efter APA, v. 1 a.
APA UT. (†) — jfr UTAPA.
1) [med hänsyftning därpå, att förevisade apor ofta äro pråligt o. smaklöst utstyrda o. anses finna behag i denna utstyrsel] apa ut sig, kluta ut sig på ett narraktigt sätt; jfr APA, v. 1, o. APA, sbst. 3. Som ett Påwiskt Took sigh såleds apa uth / At han sijr nästan lijk Hin, som i Calicuth / Mäd Offer dyrkkas plä. Lucidor Hel. Y 1 b (1672).
2) [jfr sv. dial. apa ut nån, söka undantränga ngn (Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873)), ap ut, förfölja, utrota (Västm.-Dala landsm.-fören. saml. (1877))] till 4 a: på hatfullt sätt söka undantränga l. tränga ut (ngn). Apa ut någon, Odio prosecutum aliquem excludere. Sahlstedt (1773); jfr: Apa ut .. (i hvardagsspråket:) jemand hassen, ihm gram seyn. Möller (1790).
Ssgr: A, se anm. till ssgrna med APA, sbst.
B: (1) APNINGS-FEL30~2. (enst.) C. A. Ehrensvärd (1795) hos Warburg Ehrensv. 339.
(1) -VANA~20. (enst.) C. A. Ehrensvärd (1795) hos Warburg Ehrensv. 339.
Spoiler title