ARGBIGGA ar3j~big2a (a`rgbigga Weste), f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[med afs. på förra leden jfr ARG, adj. 4 b; senare leden är enl. Rydqvist SSL 3: 8, 27 o. A. Kock i 2 Nord. tidskr. f. filol. 9: 159 (1888) identisk med sv. dial. bikk(j)a, fsv. bykkia, hynda (se BYCKA), med -gg- för -kk- på grund af accentförsvagning, enl. E. Lidén i Landsm. XI. 3: 65 utvecklad af ett ä. *bæggia, fem. till BAGGE (se BÄGGA); jfr ETTERBIGGA, ILSKEBIRRA o. sv. dial. ilskbigga]
(hvard.) argsint, ilsken kvinnsperson; i bygdemålsfärgad framställning stundom äfv. användt om män. Weste (1807). Almqvist (1842). När hon blir ond så är hon oregerlig; / Argbigga var hon redan uti skolan / Och fast hon liten är så är hon morsk. Hagberg Shaksp. 1: 59 (1847; eng. vixen). Så tuktas en argbigga. Därs. 7: 115 (1849; eng. shrew). jfr Kock Spr. förändr. 62 (1896).
