SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFSVÄRJA a3v~svær2ja (a`fsvärja Weste), l. (mindre br.) -SVÄRA ~svä2ra, äfv. ~svæ2ra, v. -svär l. -svärjer, -svor, -svuro, -svurit, -svuren (se för öfr. SVÄRJA). vbalsbst. -ANDE, -SVÄRJELSE, -SVÄRJNING (mindre br.), -SVÄRNING (†, Möller (1790)).
Etymologi
[jfr d. afsværge, mnt. afsweren, holl. afzweren, t. abschwören; jfr äfv. lat. abjurare]
1) tr.
a) under edlig förpliktelse förkasta l. afsäga sig (ngt, i sht en tro, en mening osv.). Dalin Mont. 186 (1755). De .. biskopar som .. afsvurit liturgien. Geijer II. 3: 307 (1834). I stån här inför Gud, .. färdiga att afsvärja allt, som är mindre ädelt än det ädlaste. Tegnér 4: 77 (1839; vid en prästvigning). (I Brüssel) afsvor Kristina sina fäders tro. Fryxell Ber. 10: 234 (1842). De skulle högtidligt afsvärja sina religiösa villfarelser. Rydberg Ath. 505 (1859, 1866). [jfr t. dem kaiser abschwören] (numera mindre br.) med personobj., betecknande den, med hvilken man bryter l. hvilken man uppsäger tro o. lydnad. Lex. Linc. (1640, under ejero). To abjure the Pope & the Pretender, afsvärja Påfven och Pretendenten. Serenius (1734). K(ristiern) N(ilsson) måste .. afsvärja konung Erik. K. H. Karlsson i NF 9: 45 (1885). Lars (hade) afsvurit Luther. Rydberg Vap. 383 (1891); jfr b. — jfr: Bägge (edsförbindelserna) afsvärja (dvs. innebära afsvärjelse af) det enväldiga oket, under hvilket Land och Rike .. suckat. Tessin Bref 2: 265 (1755).
b) på grund af löfte l. med allvarlig föresats öfvergifva l. afstå från. Afsvärja en last, en ovana. Han afsvor .. lyckeligen för sig det fel, hvarigenom han varit i så stor fara. Schönberg Bref 3: 258 (1778). (Han) har nästan afsvurit att gå in i några penningesaker. Kexél 1: 281 (1790). (Jesuitens lydnad) är .. att afsvärja både vilja och omdöme, att döda samvetet. Beckman Påfv. 64 (1880). Renegat .. politiker, som af egennyttiga bevekelsegrunder afsvärjer sina åsigter. NF 13: 918 (1889); jfr a. jfr: Jag .. (har) försvurit och afsvurit all tidningsliteratur. Tegnér 5: 480 (1825). — (mindre br.) förneka, icke vilja vidkännas. Ert hjerta afsvär de ord, som era läppar talat. Bremer Grann. 2: 65 (1837). Topelius Vint. I. 1: 182 (1880).
2) (mindre br.) refl.
a) = 1 a. (Gustaf Trolle återtog) det ämbete, som han ofta tilförene sig afsvurit. Celsius G. I:s hist. 52 (1746, 1792); jfr b. Medicinska fakulteten i Paris vägrade att mottaga någon studerande, som icke förut afsvurit sig kirurgien. Bagge i NF 10: 1219 (1886).
b) = 1 b. Jag mig afsvor all min ålders tröst. Hagberg Shaksp. 3: 23 (1848). Allt detta hade han kunnat försaka, kunnat afsvärja sig. Starbäck Guldhalsb. 685 (1870).
Ssgr: A: (1 a) AFSVÄRJELSE-FORMEL3100~20. Cronholm Lig. 451 (1839).
B (mindre br.): (1 a) AFSVÄRJNINGS-FORMEL310~20. De gamla Saxarnes bekanta afsvärjningsformel, genom hvilken .. de afsade sig Wodan. Geijer I. 3: 403 (1817).
Spoiler title