SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFVINDA a3v~vin2da, v. -ade (se för öfr. VINDA, v.1). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abwindung)), -NING.
Etymologi
[jfr d. afvinde, holl. afwinden, t. abwinden; jfr äfv. eng. wind off, unwind]
— jfr VINDA AF.
1)
a) vinda l. rulla upp (ngt, som är vindadt omkring ngt annat); aflinda, afnysta, afrulla, afveckla. Lind (1749, under abwinden). Trådarne afvindas (vid varpningen) från bobinens öfra del. G. Ekenmark Lärob. 45 (1847). Dalin (1850). Linans af- och påvindning. Freja 1874, s. 138. En dubbel vindningsinrättning, hvars bägge linhjul ömsevis upp- och afvinda draglinorna. Juhlin-Dannfelt 440 (1886). Björkman (1889). — med objektsväxling. Afvinda en haspel, en bobin.
b) [jfr t. tauen vom gangspiel abwinden] (mindre br.) sjöt. med afs. på tåg, tross(ar) o. d.: vefva (tåg o. d.) från spelet. Dévirer .. (sjöt.) Afvinda. Dalin Fr.-sv. lex. (1842). Afvinda .. tåg från gångspel. Jungberg (1873). Schulthess (1885).
2) (föga br.) gm vindande (med tåg o. d.) aflägsna (ett föremål) från dess plats. Förr än de med tåg afvindat husets tak. Holmberg Nordb. 224 (1852) [jfr isl. fyrr enn þeir hǫfðu undit allt þakit af skálanum (Njála)].
Spoiler title
Spoiler content