SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BALKA, bal3ka2 (ba`lka Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr fsv. balkadher, p. pf., samt t. balken, v.]
1) (†) till BALK 2 a: afstänga, inhägna. RARP V. 1: 84 (1652). Balka ..(:) faire une cloison. Dähnert (1784). — jfr INBALKA.
2) (†) till BALK 6, refl.: bilda upphöjning(ar) (så att vattenafloppet hindras). Faller fä i diki, och dör der af, ligge i laga giäldum. Giälde den det åter, som ey upgräfvit dike, utan låtit det balka sig. Abrahamsson 433 (1726).
Särskilda förbindelser (motsv. BALK 2 b):
BALKA AF 10 4. afstänga l. afdela medelst skiljevägg(ar). Balka af, abtheilen, verzäunen. Lind (1738). Balka af et husrum. Dens. (1749). Det är alltid nyttigt att balka af en kätte i fähuset för kalfvarna. J. Fischerström (1796) enl. Kindblad. Almqvist (1842). Lundell (1893). — jfr AFBALKA.
BALKA EMELLAN. (†) jfr föreg. Serenius (1741).
BALKA I TU. (†) afdela (ngt) medelst skiljevägg(ar). Sahlstedt (1773). Möller (1790). Heinrich (1814).
Spoiler title