[liksom nor. bedara (seg) o. t. bedar(r)en af nt. (sik) bedaren l. holl. (zich) bedaren, lugna sig, äfv. i allmännare bet., möjl. af mnt. dar, passande, lämplig, mht. dære, af okänd härledning (jfr Vercoullie); jfr äfv. d. bedage sig, på folketymologi beroende ombildning af nt. bedaren, samt Noreen Spr. stud. 46(1895)]
om vind, i sht storm l. hård blåst: aftaga, blifva svagare, mojna; äfv. opers.: det bedarrar, blåsten aftager l. mojnar, det mojnar. Bedara, säges när en storm börjar taga af. Dalman Sjölex.(1765). Vädret bedarar. Weste(1807). Öfver läckan tänkte man bli herre, / När det bedarrade. Strandberg 4: 92 (1857). Vinden bedarrar. Sehlstedt 4: 119(1871). Under bedarrad vind närmade sig yawlen Odenholms fyr. E. Hemberg i SDS 1896, nr 599, s. 2.— (knappast br.) refl., bildl. Men Gunild högmod har .. Det nog bedarrar sig. C. I. Hallman 250(1778; yttradt af en sjöman).
SAOB
