SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEDAGGA bedag4a l. 032, v. -ade.
Etymologi
[af BE- o. DAGGA, v.1, l. DAGG, sbst.1 (se BE- II 1 d anm.); jfr holl. bedauwen, t. betauen samt BEDUGGA]
(numera knappast br.) daggbestänka. Dessa bedaggade berg. Tranér Anyta 23 (1826). Larsen (1884). — bildl.: falla som dagg på, fukta. Tårar .. / .. bedagga / Din purpurkind. Stagnelius 1: 405 (c. 1821). Månget hvetekorn till vettets skördar / .. med den lärdes svett bedaggadt. Fahlcrantz 2: 157 (1825, 1864).
Spoiler title