SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEKLAGA bekla4ga, i Sveal. äfv. 032 (bekla´ga Weste; beklàga Almqvist), v. -ade; se för öfr. KLAGA, v. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE.
Etymologi
[fsv. beklagha, liksom d. beklage af mnt. beklagen; jfr holl. o. t. beklagen; se BE- o. KLAGA]
I. tr. — jfr OBEKLAGAD.
1) (†) anklaga, åtala; jfr FÖRKLAGA.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., ä. holl. o. ä. t.] med personobj.: anklaga, beskylla (ngn för ngt); klaga på (ngn). Öffuerste presterna beklagadhe honom om (dvs. för) mong ting. Mark. 15: 3 (NT 1526; Bib. 1703: anklagade). Joh. 5: 45 (NT 1526). Wåra brödhers beclaghare är förkastat, then them beclaghadhe för gudh dagh och natt. Upp. 12: 10 (Därs.; Bib. 1703: åklagare .. åklagade). Han haffuer ingen skuld j then saack han är beclaghat före. O. Petri Handb. H 3 a (1529). Then beclagede vederpart. RA 1: 263 (1540). Dan. 6: 24 (Bib. 1541). Gudz Församling hoos oss warder falskeligha beklaghat, at hon Messan bortlägger. Ups. möt. H 4 b (1593). (Änkedrottningen) haffver beklagatt oss för Gesanten, huru illa vij oss comportera (dvs. uppföra oss) emoot henne. RP 7: 386 (1639). När tu tigh nu sielf beklagar, / Och bekänner all tin brott, / Giör tu tå thet Gudh behagar. Ps. 1695, 406: 10. jfr: Konungh M:z .. sende .. stockaknächter Efther mina morsbröder .., förty the woro ganska illa beklagade. Rääf Ydre 3: 394 (i handl. fr. 1594). [jfr ä. holl. de beklaagde, ä. t. der beklagte] i p. pf. i substantiv anv. Lex. Linc. (1640, under absolutio). Svaranden .. blef frikänd .. af skäl, såsom orden lyda: ”att den beklagade icke af upsyn ser illa ut”. Rääf Ydre 1: 140 (cit. fr. 1679).
b) med sakobj.: åtala, beifra (ngt). Huar nogon skade hender .. och thet bliffuer beclagat och skæliga beuisath. G. I:s reg. 4: 197 (1527). The wille beklagha thet mord. Fosz 27 (1621).
2) [jfr t. unser gemeines geschick beklagen; jfr äfv. KLAGA (sin nöd)] (numera mindre br.) klaga l. jämra sig öfver (ngt); klagande omtala (sin nöd o. d. för ngn); numera bl. med afs. på nöd, olycka o. d. (Att I) tiidtt och offtha före oss beclagat haffua eder nödh. G. I:s reg. 3: 94 (1526). (Konung Birger o. hans drottning) begåfvo sig öfver till Danmark, beklagade sin ofärd för konung Erik, samt begärde hans hjelp. Fryxell Ber. 2: 80 (1826). Man kommer bort till en sin vän .. samt beklagar sin nöd. Wetterbergh Fyra sign. 131 (1843). — (föga br.) (Ryssarna) beklaga och begråta myckit Arffsynden. Petreius Beskr. 6: 11 (1615); jfr 3. — (†) Mången är .. vth fattigh blifwen, dett Gudhi högeligen är beklagatt. T. Bonde Ulfsson i HSH 31: 123 (1663) [jfr Gudi klagadt].
3) yttra l. visa l. känna sorg l. bedröfvelse l. ledsnad l. missnöje l. ånger öfver (ngt); i ä. tid sannol. närmande sig 2. Jag beklagar mycket, att jag kunnat förlöpa mig ända därhän. Det är att beklaga, att han gått miste om en välförtjänt befordran. O. Petri P. Eliæ i 2 a (1527). Tin schriffuilse .. i huilke tu ffast beclagher tin swaghet och bråck (dvs. bräcklighet) Och ath tu haffuer icke fförstånd til then beffalningh vppå Wiborgh. FH 1: 268 (1545); jfr 2. Thenne närwarande werldz stora Otroheet är .. til at beklaga. Fosz 510 (1621). Ridderskapet ock Adelen beklagar, at med denne saken til Riksdagens slut kommit at utdragas. 2 RARP 3: 271 (1723). Han .. ångrar och beklagar at han brukat sådana Räfstrek. Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754). Beklaga af allt sinne / Må jag min själanöd. Ps. 1819, 180: 1; jfr 2. Det ofta beklagade förhållandet. Flensburg Kyrkl. tal 74 (1868). Han beklagar, att mellan eder och honom föreligger ett mål, som han ännu icke kunnat muntligen uppgöra. Rydberg Vap. 272 (1891).
4) eg.: klaga öfver; djupt sörja (ngn l. öfver ngns död, förlusten af ngt o. d.); begråta.
a) [jfr t. einen toten beklagen, ä. holl. Abraham quam om Sara te beklagen] (†) med personobj.: yttra l. visa l. känna sorg l. saknad efter (ngn). Huru högtsörgeligen H: K: Mtt. (dvs. G. II A.) nu beklages af Sweriges Rikes Vndersåter. RARP 2: 7 (1633). Mareschal de Crequij är med Döden affgången och beklagas myckit wijdh (franska) Hofwet. OSPT 1687, nr 8, s. 6. (Den vid Thorn fallne Liewen) blef allmänt beklagad, såsom en förståndig och behiertad man. Nordberg 1: 360 (1740). Han dog högst beklagad. Geijer I. 3: 19 (1809).
b) [jfr t. den verlust eines freundes beklagen, holl. iemands dood beklagen] närmande sig 2, 3, med afs. på frånfälle, förlust o. d. År 1850 hade akademien icke att beklaga bortgången af någon sin medlem. Ljunggren SAHist. 2: 189 (1886). — (mindre br.) I må ju ej hans död och korta tid beklaga. Nordenflycht QT 1745, s. 108. Det är ej i dag första gången vi äre samlade att beklaga och begråta aflidne Bröders bortgång. Rosenstein 1: 3 (1780).
5) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] yttra l. visa l. hysa medlidande l. deltagande med (ngn l. ngt). Wii äro dee olykelige Trojaner, hwars (dvs. hvilkas) oupphörliga mootgång .. himmelen så wäll som Jorden beklaga måtte. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 111 (c. 1669). Dee beklaga hans olycka. Rudbeck Atl. 4: 100 (1702). De Qvinnor, som få en sådan blodstörtning, äro at beklaga. Hoorn Välöfv. jordg. 2: 227 (1723). Der voro blödige och medlidande, som under tårar beklagade den olycklige. Lehnberg Pred. 2: 179 (c. 1800). Alla beklagade de det skönas öde på jorden, / lifvets bedrägliga hopp, skördadt i blomningens dar. Tegnér 2: 453 (1818). Att din helsa är dålig, beklagar jag innerligen. Dens. 5: 386 (1824); jfr 3. Man har många gånger i pressen med en viss skadeglädje beklagat mig för den otacksamhet, jag skall hafva rönt för allt mitt arbete till allmogens fromma. De Geer Minnen 2: 24 (1892). — särsk.
a) [jfr ä. holl. den rouw komen te beklagen] gifva (konventionellt) uttryck åt sitt deltagande i (ngn sorg) l. vid (ngn sorglig händelse); kondolera. Han gjorde visit för att beklaga sorgen. Jag beklagar din förlust. Serenius (1734, under condole). Din sorg beklagar jag .. af allt hjerta. Tegnér 6: 107 (1829). En hop beklagare af sorgen. Melin Jesu lef. 3: 204 (1849, 1860). S. b. u. .. (betyder) Sorgens beklagande undanbedes. S. b. ö. s. .. Sorgens beklagande ökar saknaden. Linder Regl. 63 (1886; om förkortningar som i sht under 1800-talet ofta användes på notifikationskort, kringsända efter en persons frånfälle). jfr SORGE-BEKLAGARE. — (numera föga br.) Huru som Storfursten i Ryssland .. Sändebudh hijt affärdat haffuer .. Sahl. K. M:tz .. dödelige frånfälle att beklaga. RARP 2: 49 (1634).
b) (mindre br.) abs. i uttr. jag beklagar, äfv. i ironisk anv. Lindfors (1815). Almqvist (1842). Dalin (1850).
II. (†) intr.
1) motsv. I 2: jämra sig, klaga (öfver ngt). Hör mich, huru iemmerliga iach gråter och beclaghar. Dav. ps. 55: 3 (1536). Offuer plåghona beklaghar hwar man. O. Petri Men. skap. 49 (c. 1540). Man skal beklagha om åkrar .. och om the fruchtsamma wijnträä. Jes. 32: 12 (Bib. 1541; öfv. 1898: klaga öfver); jfr III 3 b. W. .. Beklagade öfver sin olycka, att han så illa var utmålat. RP 8: 129 (1640).
2) [fsv. beklaghendes om eth ärende och trätte] motsv. I 3: yttra missnöje l. misshag (öfver ngt); beklaga sig. Hoo wil tå beclaga offuer menniskionnes synd .. (då) han som förtörnat är claghar ther intit offuer. O. Petri Sal. D 2 b (1535). Präster haffva beklagatt öffver dett ook, tull och accijs. RP 7: 449 (1639). Vid uthskriffningen beklagades om dee många försvarskarlar, som Adelen haffva. Därs. 8: 1 (1640).
III. refl.
1) [jfr ä. t. es werden sie beweinen und sich über sie beklagen die könige (Luther)] (†) jämra sig, klaga, sörja (öfver ngn) (jfr I 2, 4); särsk. i fråga om dödsklagan. Iordhennas konnungar wardha henne (dvs. Babylon) gråtandes, och beclagha sigh vthoffuer henne. Upp. 18: 9 (NT 1526; öfv. 1883: jemra sig). Thet wardt bodhat Joab, Sij, Konungen gråter och beklaghar sigh om Absalom. 2 Sam. 19: 1 (Bib. 1541; öfv. 1896: sörjde Absalom). När en döör, så begråt honom, och beklagha tigh såsom then ther stoor sorgh fått haffuer. Syr. 38: 16 (Bib. 1541).
2) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] yttra l. visa l. hysa missnöje l. yttra klander (öfver ngn l. ngt); besvära sig, klaga (öfver ngn l. ngt) (jfr I 3). Du har intet skäl att beklaga dig öfver honom, ingenting att beklaga dig öfver. L. Petri Kr. 38 (1559). Ther som någon hafwer sig öfwer Konungen till at beklaga. Lagförsl. 279 (c. 1606); jfr a. Heele Werldennes Herskap beklagar sig öfwer Cupidons Tyrannij. Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). S(amma) D(ag) beklagade åtskillige af Ridderskapet ock Adelen sig deröfver, at deras Kiöpe- ock Pantegods blefvit ifrån dem indragne. 2 RARP 3: 269 (1723). Jag har ingen orättvisa att beklaga mig öfver från deras sida. Tegnér 5: 146 (1818). Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den faller, beklaga ej dig! Dens. 1: 101 (1825). Prokonsuln beklagade sig öfver bristen på trupper. Rydberg Ath. 84 (1859, 1866). Jag .. förklarade, att statsrådets ledamöter icke haft rätt att beklaga sig, om konstitutionsutskottet .. ställt oss under riksrätt. De Geer Minnen 2: 33 (1892). — särsk.
a) (†) jur. anföra klagomål l. besvära sig (öfver). (Fr.) Plaintif .. en som beklagar sig vid rättegångs mål. Möller (1745). Beklaga sig öfver underrätts dom. Dalin (1850).
b) (†) med prep. (e)mot. Och meenar Kon. M. i Danmarck, at ingen medh större Skäl kunde .. haffua at beklaga sigh emot Söffuerin Norby. Tegel G. I 1: 200 (1622).
c) (föga br.) med att-sats utan föreg. prep. (jfr 3 d). (De) haffua siig beclagath före oss ath the ther om kringh boo .. haffua olagligha ighen bygdt fiskeedt. G. I:s reg. 2: 104 (1525); jfr a. Ni har ju alltid beklagat er, att Sveriges rikes Råd ingenting betyda efter min (dvs. G. III:s) regementsförändring 1772. Crusenstolpe Mor. 3: 33 (1841).
3) gm klagan söka väcka medlidande l. deltagande; visa l. känna sig olycklig l. klaga (öfver ngt); ofta: klaga öfver sin lott l. sitt öde (jfr I 5). Han har det svårt, men han beklagar sig aldrig. En rettsinnig Christen .. beclaghar sich öffuer sina synder och ofulkommeligheet. O. Petri Klost. E 3 b (1528). Om du (dvs. Grekland) är träl i dag, låt bli att dig beklaga; / De bojor, dem du bär, har du förtjent att draga. J. G. Oxenstierna 5: 18 (c. 1817). Fångarne .. beklagade sig öfver .. maktlöshet, då de icke fingo annat än fångkosten. De Geer Minnen 1: 140 (1892). jfr: Prästerskapet .. hade på åtskilliga orter .. så högt stegrat sina rättigheter, at almogen sig illa beklagade. Dalin Hist. 2: 325 (1750). — särsk.
a) (föga br.) närmande sig 1. Mädhan wij äro vthi thetta timeligha hwset, beclaghe wij oss betungadhe. 2 Kor. 5: 4 (NT 1526; Bib. 1541: sucke wij, gr. στενάζομεν βαρούμενοι). Therföre skal man .. ther öffuer söria och sigh beklagha, när Gudh tagher osz sådana (goda herrar som G. II A.) ifrån. Rudbeckius 4 Pred. D 1 a (1634).
b) [fsv. beclagende sig om sin store fatigdom] (†) med prep. om. (Att I) högielige beclaga edher om dyr tiidt. G. I:s reg. 2: 11 (1525).
c) (hvard., föga br.) med prep. för. De arma lappar beklagade sig för bönedagen om våren, de måste ofta, då åen hvarken bär eller brister, öfver med största lifsfara. Linné Ungd. 2: 59 (1732).
d) (mindre br.) med att-sats utan föreg. prep. (jfr 2 c). O. Petri 1 Post. Förord (1528). Någre soknaprester äro, som sigh beklagha, at the icke kunna besittia gelden (dvs. sina gäll) för armodh skul. RA 1: 461 (1546). Stjernsköld .. beklagade sig att han led brist på friskt manskap. Hallenberg Hist. 1: 119 (1790).
Spoiler title
Spoiler content