SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1905  
BESKYMFA beʃym4fa, i Sveal. äfv. 032 (besky´mfa Weste; besch`ymmfa Almqvist), v. -ade; se för öfr. SKYMFA. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[efter t. beschimpfen; jfr nt. o. holl. beschimpen; se BE- o. SKYMFA]
1) (numera föga br.) tillfoga (ngn l. ngt) en skymf l. grof förolämpning, skymfa, groft förolämpa, i ord l. handling kränka (ngns) ära. RARP 6: 118 (1657). Skriffter .., opfylte medh een hoop försmädelige Calumnier, dem een dehl illwilliande Menniskior .. sigh vnderstå at sammanflicka, och förmedelst dem, Potentater och Stater wanwördeligen at beskympfa. Stiernman Com. 3: 322 (1665); jfr 3. Huru hafwer tu åter min konungzliga högheet med din olijdeliga spotzkheet beskymfat, j det du fram för mig een härskande konungh den flychtige och siödrifne fremlingen (Æneas) till din och Rijkets försvar hafwer upptagit! A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 117 (c. 1669; yttradt af Jarbas till Dido). E. K. May:ts Fregatte är på det högsta beskymfat. B. Oxenstierna (1692) hos Loenbom Sv. arch. 2: 135. Så är du, Jojakim, beskymfad och bedragen! J. Wallenberg 330 (1774). Det .. var densamme Leuthard, till hvars offentliga beskymfande han dagen förut varit vittne. Gumælius Th. Bonde 211 (1828). Likväl jag kan ej, fast jag rönt hans fiendskap, / Af hämnd beskymfa honom (gm att låta hans döda kropp blifva obegrafven). Spongberg Ajas 101 (1866; yttradt af Odysseus om Ajas). Topelius Vint. I. 2: 99 (1867, 1880). — särsk.
a) vanhedra l. vanära (sig l. sin natur). Hvad kan väl orimligare ske utaf en menniska, än när hon således beskymfar sin egen natur .., at hon inbillar sig, det et förnuftigt väsende kan vara utan samvete? Hoffmann Förnöjs. 67 (1752). Det vore alltför grymt .., att en Far, som alltid visat sitt barn huldhet och alltid njutit tillbaka dess renaste kärlek och tacksamhet, kunde .. så misshandla det och så beskymfa sig sjelf. Atterbom FB 231 (1818).
b) (†) i p. pf. ss. adj. närmande sig bet.: skymflig. Uppå denne Korsens Stamm / Hänger Zions reena Lam; / .. Den, som äger Lufft och Haaf, / Får en så beskymfat Graf. Renner Klag. A 2 a (1690).
2) (†) håna l. göra spe af (ngn l. ngt), begabba. Är han (dvs. den dödsdömde) modhfält, .. så beschympffes han stoorligen. Rel. cur. 282 (1682). Beskymfa .. Bespotta, .. illudere, ludificare. Schultze Ordb. 4458 (c. 1755). — gäcka. Ditt kött och blod har förenat sig med dig, at beskymfa ditt förnuft. Hoffmann Förnöjs. 90 (1752).
3) (†) starkt förklena l. (söka) nedsätta (ngt), smäda (ngt). Doch ingalunda, the af gode Medicis brukelige, berömde och kostelige oss vtländs ifrån tilsände Simplicier therigenom något at tala förnär, mycket mindre at beschimpffa. Roberg Beynon 199 (1709, 1727). The smädeskrifter .., hvilka af en .. ähreförgiäten menniskia blifvit upsatte .. at dymedelst .. svärta Hr Riksrådet, .. Arvid Horn samt hans actioner och förde conduite vid desse tider beskymfa och illa utföra. 2 RARP 5: 131 (1727). Den vanartiga måste beskymfa dygden, som uppenbarar hans laster. Hoffmann Förnöjs. 210 (1752).
Anm. Uppgiften ”Beskymfa, bättre Skymfa” hos Weste (1807) tyder på att ordet redan för honom ej längre var fullt gångbart. Almqvist (1842) o. Dalin (1850) angifva det ss. föga br.
Spoiler title
Spoiler content