BESKYMFNING beʃym4fniŋ, i Sveal. äfv. 032 (besch`ymmfning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera föga br.) till BESKYMFA 1; äfv. konkretare: skymfande ord l. handling; skymf, grof förolämpning. Schmedeman Just. 765 (1682). Äfven Konsulerne höllo sig gerna derifrån, för att icke i denna oreda blottställa sin värdighet för någon beskymfning. Kolmodin Liv. 1: 319 (1831). General Meza medgaf oförbehållsamt, att .. fruktan för beskymfningar af Köpenhamns pöbel .. nödgat danska armén att uppskjuta återtåget. Crusenstolpe St. o. förh. 1864, juli s. 11.
2) (†) till BESKYMFA 2. At för hårdt skämta med Fruntimmer, förorsakar gemenligen ett förtreteligit hat af deras Kiön, och deras vedergällning går merendels vt på skämtandes beskymffning. Ehrenström Compl.-b. 9 (1741).
Anm. Beträffande ordets bruklighet i ngt äldre tid jfr: Ordet Beskymfning förekommer vida mer, än dess anhörige Beskymfa och Beskymfande. Almqvist (1842).
