BIDREJA bi3~dräj2a, v., knappast användt utom i p. pr., p. pf. -ad o. ss. vbalsbst. -NING.
Etymologi
[jfr nt. bidreien, holl. bijdraaien, t. beidrehen; se BI-, prefix1 1]
dreja bi. Röding 3: SD 13 (1798). Gå för eller akter om den bidrejande. Rosvall Skeppsm. 1: 178 (1803). Ligga bidrejad med roret i lä. Därs. 179. Skarpt präjningsskott som befaller stoppande eller bidrejning. Wenström o. Lindgren (1889; under athwart).
