SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
BIENN biän4, adj. o. sbst.; ss. sbst. anträffadt bl. i pl. -er.
Etymologi
[af lat. biennis, tvåårig, af bi- (se BI-, prefix2) o. annus, år (jfr ANNUELL, PERENN)]
bot.
I. adj.: som lefver två år, tvåårig. Bienne och perenne ogräs. Gadd Landtsk. 3: 176 (1777). Bienn .. Säges om växter, som gro ena året, men bära frukt det andra och sedan utdö. Dalin (1850). Tvååriga (bienna) örter utbilda under första året en i regel näringsrik rot jämte en mycket kort och ogrenad stam. Rosendahl Bot. 16 (1903). Höstblommande bienna växter. Sylvén Sv. dikotyl. 1: 10 (1906).
II. [bildadt till I] (ny anv.) sbst.: tvåårig växt. Till biennerna torde här (dvs. vid Vassijaure o. Abisko) också böra föras Trifolium pratense. N. Sylvén i Bot. notiser 1904, s. 121.
Spoiler title
Spoiler content