SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1911  
BISPRINGA bi3~spriŋ2a (bi`springa Weste), v. -er, -sprang, -sprungo, -sprungit, -sprungen. vbalsbst. -ANDE, -NING (Schultze Ordb. 4822 (c. 1755)); -ARE (numera föga br.); jfr BISPRÅNG I.
Ordformer
(be- Rothovius Likpr. ö. Birckholtz F 3 a (1624), Swedberg Schibb. 297 (1716) m. fl.)
Etymologi
[liksom d. bispringe efter t. beispringen, motsv. holl. bijspringen; se BI-, prefix1 1 d; jfr lat. succurrere]
(i sht i skriftspr.) komma till hjälp l. undsättning, bistå, hjälpa; numera nästan bl. i aktivum, i sht i inf. (Hertig Karl Filip har) sin Herbroder K. M. wår nådigste herre esom oftast med god råd bisprunget. Gustaf II Adolf 98 (1622). Att bijspringa dee evangeliske Ständer i Tysklandh emot Keijsaren och Ligan. RP 6: 25 (1636). At bispringa och vnderstödia them (dvs. lidande medkristna) med sina trogna förböner och suckningar. Swedberg Cat. 663 (1709). Secundera, komma til hielp, bespringa. Dens. Schibb. 297 (1716). Franckrike är i stånd at .. utan at deremot betinga hjelpetroppar bispringa med subsidier. Höpken 2: 170 (1752). En Christelig fattig, som förtienar at bispringas med Församlingens hielp. Bælter Cerem. 642 (1760). Bispringa någon med råd och dåd. Möller (1790). Det är .. christnom värdigt, att bispringa våra likar i deras lekamliga nöd. Wallin Rel. 4: 183 (1819). En sådan kalla hans bisprungna bröder .. en mensklighetens ledare och hjelte. Runeberg E. skr. 1: 248 (1839). Birger Persson, en nitisk och verksam bispringare åt Hertigarne. Strinnholm Hist. 5: 279 (1854). Bispringa ngn med penningar. Cavallin (1875). (Kastor o. Polydeukes) bisprungo i sjönöd samt vid sjukdomar. Schück Litt.- o. rel.-hist. 2: 164 (1904).
Spoiler title
Spoiler content