SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
BJÄRT bjær4t, adj.; -are. n. o. adv. =.
Etymologi
[fsv. bärter, grann, fin, motsv. fd. bært, ä. d. bjært, isl. bjartr, got. bairhts, fht. beraht, mht. berht, feng. beorht, participial t-bildning till den ieur. stam bherkbhork- som föreligger i sanskr. bhrāšate, lysa, gr. φορκός, hvitaktig; jfr BIRTAN]
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., isl., got., fht., mht. o. feng.] i fråga om färg- l. ljusförnimmelse.
a) som framkallar ett starkt färgintryck; om (ljus) färg: stark, kraftig, liflig; om föremål, målning l. dyl.: som företer l. är utförd(t) i l. med stark(a) l. liflig(a) l. glad(a) färg(er), stark i färgen, färgstark, färgmättad; ofta i fråga om färgintryck som väckes af två l. flera mot hvarandra afbrytande färger hvilka äro anbragta invid hvarandra, särsk. i uttr. sticka bjärt af mot ngt, (i fråga om färg) starkt bryta af l. kontrastera mot ngt. Thenna rosenröda fergen (var) så biert och klart skinande, at ... Swedberg Schibb. 217 (1716). Det ena af dem (dvs. dessa sätt att måla naturen) framställer föremålen nästan på samma vis, som en spegel uppfattar dem, i stort och smått, rakt och skeft, bjert och sudladt. Leopold 5: 67 (1801). Bjert grönskande granar .. blanda sig med alldeles gulnade silkesfurur. Nicander Minnen 259 (1831). Hos de flesta arter (af andsläktet) äro .. hannarna .. prydda med bjärta färger. Nilsson Fauna II. 2: 413 (1835, 1858). Begge rutfacken förete ovanligt bjerta och vackra glasmålningar. Brunius Gotl. konsth. 2: 208 (1865). Högt i klarblå luften, / .. Öfver staden tumlar / Bjärta dufvosvärmen. Bååth På gr. st. 55 (1889). Midt ibland dem (dvs. korna) lyste på långt håll bjärta kvinnodräkter. Rydberg Vap. 268 (1891). Hennes bjärta och grofva hy. Hallström Brilj. 72 (1896). Ramsvart som han (dvs. vildjaken) var, stack han bjärt af mot den röda marken. Hedin Transhim. 1: 250 (1909). jfr: I sin färg är han (dvs. H. Birger) ofta hård och bjärt. Laurin Konsth. 710 (1900, 1905). jfr äfv.: Inte kan det falla en konstkännare in att tala om bjärta färger eller smärta figurer — grell och slank äro de allena saliggörande orden. SD(L) 1910, nr 246, s. 3. — mer l. mindre bildl.; jfr 3. Fast ännu du myser / I bjerta ungdomsblomman; / Förskjut dock ej min kärlek. Tranér Anakr. 41 (1829, 1833). I mången förryckts hjernkammare faller stundom en bjert stråle af förnuftig tanka. Börjesson C. XH 89 (1858). Huru mycken anledning hafva vi icke att känna .. vår nöd, huru bjert sticker den oss icke ofta i ögonen. Rudin 2 Evigh. 1: 369 (1877, 1887). (Plutarkos) tecknar .. i bjärta färger de drag, hvilka stämpla Antonius såsom en karakterslös och samvetslös vildhjärna. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 72 (1885). Rådets upprepade klagomål öfver oordningen med uppbörd och utgift kasta ett tämligen bjärt ljus öfver tillståndet. Hildebrand Statsförf. 229 (1896). Bjärt färglagda beskrifningar. Gellerstedt Gläntor 75 (1909).
b) (föga br.) strålande, glänsande, klar. Ögat bjert liksom en diamant! Bellman 1: 211 (1771). Dens. 2: 61 (1777). Luften, djerf och bjert, kallar opp en länge gömd blomma i sjuklingens kind. Bremer Nina 273 (1835). Lågan i hans mörkblå öga, ömsom gnistrande och svårmodig, men alltid bjert. Crusenstolpe Medalj. 106 (1848).
2) (knappast br.) om röst: klar, genomträngande. Bondflickorne lullade med klara och bjerta röster. Bremer Fam. H* 2: 253 (1831). Dora skrattade ibland bjertare än förr. Dens. Fad. o. dott. 152 (1858).
3) i öfverförd anv.
a) oförtäckt, starkt framträdande, stark, kraftig, skarp, klar, särsk. i fråga om motsatsförh. Stå i bjärt(aste) motsats till ngt. Bjärt afbrott. Bjärt sticka af l. bryta af mot ngt. Om ej jag (dvs. Manfred) kände, att filosofin / Af all vår tomhet är den bjertaste. Thomander 3: 99 (1826). (Guizot) griper och fasthåller de betydelsefullare momenterna, de bjertare brytningarne, de anmärkningsvärdare öfvergångarna i den yttre historien. B. Cronholm i SKN 1843, s. 242. (Pluralformerna) mynter, besluter, embeter o. s. v., former, hvilkas barbari nu sticker oss bjärt i ögonen. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 522. Det är en tid, uppfyld af lysande bragder i det yttre och ett rikt, fast stormigt inre lif, med lyckans glans och motgångens dunkel i bjert blandning. M. Weibull i Ill. Sv:s hist. 4: 3 (1878). Romerska folkets förfall röjde sig bjärtast i romerska qvinnans. Rydberg Rom. d. 30 (1882). I bjärt motsats till ständernas försumlighet i fråga om hungersnöden vidtogos nu kraftiga mått och steg till nödens lindrande. Odhner G. III 1: 166 (1885). Man (har) i praktiken gjort sig skyldig till de bjärtaste inkonsekvenser (i fråga om språkriktigheten). Noreen Spr. stud. 1: 149 (1885, 1895). Soldaterna och befolkningen hyste till honom (dvs. C. G. Armfelt) ett förtroende, som bjert stack af mot det allmänna misstroendet till arméns högre befälhafvare. Schybergson Finl. hist. 2: 31 (1889). Med den alltmer utpräglade tendens apoteksinrättningarna förete att öfvergå från producering af läkemedel till pröfning af inköpta sådana, framträder bjärtare behofvet af tidsenliga redskap för kontrollen. GHT 1895, nr 229 A, s. 3. Den nya lagen — bjärt stridande mot prästerskapets meningar på 1680-talet. Hildebrand Statsförf. 415 (1896). — särsk. (numera knappast br.) i uttr. rinna en bjärt i hågen, med ens framträda klart o. tydligt för ens medvetande. Rann mig nu så bjert i hågen / Hennes (dvs. min döda hustrus) skarpa, gälla röst. Lenngren 113 (1795). Ingeborgs spådomar runno nu (fru Tessin) bjert i hågen. Crusenstolpe Tessin 2: 59 (1847). Vasenius Sommarmöt. 5 (1898). jfr: I afton kom det uttrycket ”vi fruntimmer” mig helt bjert på tungan. Bremer Pres. 122 (1834).
b) (knappast br.) lysande, glänsande. Dig gaf naturen ej det bjerta snillet. Zedritz 1: 22 (1837).
c) (mindre br.) öfverdrifven, hänsynslös; krass; i sht om yttrande. Bäst föreställer jag mig, att det varit, om ingen låtsat om hvad som kunde falla sig för bjärt i hans (dvs. A. Nordenskiölds) yttranden. Runeberg E. Skr. 2: 254 (1857). Så finner man honom (dvs. H. Grotius) lika mycket ansluta sig till den bjertaste folksuveränetetsläran, .. som han å andra sidan synes förorda en ovilkorlig undergifvenhet mot en absolutistisk styrelse. Bolin Statsl. 1: 343 (1870). Vi finna med fägnad af det ofvanstående, att den vördade biskopen uttryckt sig mindre bjärt än den af oss begagnade källan gaf anledning till att antaga. GHT 1896, nr 70 A, s. 3. (Den nämnde förf.) söker (icke) .. fånga uppmärksamheten genom bjärta uttryck och konstiga rim. C. D. af Wirsén i PT 1910, nr 233 A, s. 3.
Ssgr (till 1 a): BJÄRT-BLÅ3~2. En bjärtblå tapet. Ahrenberg Hemma 70 (1887). Den bjärtblå himlen (på taflan) är icke .. naturlig. G. Göthe i SD(L) 1904, nr 124, s. 2. —
-FÄRGAD~20, p. adj. Bjertfärgade tyger och granna glasperlor. Nilsson Ur. 2: 121 (1864). Bildt Ital. 48 (1896).
-GRÖN~2. Den bjärtgröna himlen (på taflan). J. Ahrenberg i Finsk tidskr. 1896, 2: 383. Granarna stodo bjärtgröna. Forsslund Djur 25 (1900).
-GUL~2. Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 124 (1895). Med bjärtgula hängen prydda smågrenar. E. Hammarstedt i Nord. tidskr. 1902, s. 271. —
-MÅLAD~20, p. adj. Små bjärtmålade hus. Strindberg Tr. o. otr. 2: 98 (1884, 1890). Tavaststjerna Hårda tider 40 (1891).
-RANDAD~20, p. adj. En bjärtrandad kjol. Ramsay Vägv. i Finl. 328 (1895, 1905).
-RANDIG~20. Strindberg Utop. 106 (1885).
-RÖD~2. Bjertröda band. Dybeck Runa 1843, 3: 44. Rönnarnas och fläderbuskarnas bjärtröda bärklasar lyste som eld i den bleknade grönskan. Z. Schalin i Björneborgs tidn. 1909, nr 85, s. 4. —
-SKIMRANDE~200, p. adj. Ossian-Nilsson Tigerhuden 9 (1908).
-VIOLETT~002. Zilliacus Hågk. 162 (1899).
Spoiler title