SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRYLLA, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Raimundius HistLiturg. 35 (1638)), -ING, sbst.1 (†, VDAkt. 1736, nr 179), -NING (†, Johansson HomOd. 24: 448 (1845)), -ERI (†, Haraldi Kylander E 4 a (1630), Block Progn. 133 (1708)); jfr BRYLLA, sbst., samt BRYLLERSKA (se under afledn.).
Ordformer
Etymologi
[af ovisst urspr.; möjl. till BRYLLER; jfr holl. brillen, narra, bedraga, eg.: sätta färgade l. förstorande glasögon på ngn; se ELjunggren i ArkNF 21: 171 ff. (1905)]
(†; jfr dock särsk. förb.) jfr BRY.
1) föra (ngn) bakom ljuset, lura, narra. Theras ögnaskalckheet, medh hwilko the brillade folck. LPetri ChrPina V 4 a (1572). BtÅboH I. 7: 82 (1635).
2) förvilla (ngn), förbrylla, förvirra; göra (ngn) yr l. vimmelkantig. (Att) the enfaldige ej bryllas med vidlyftige frågor. SynodA 1: 298 (1722). De tunga ringningar (vid Gustaf III:s begrafning) mitt hufvud bryllar än. Bellman SkrNS 1: 315 (1792). Johansson HomOd. 24: 448 (1845). jfr FÖR-BRYLLA. — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: oredig, invecklad, dunkel. Columbus Ordesk. 31 (1678). Några bryllade rum (i boken). Peringskiöld Jord. Föret. 2 b (1719).
3) bringa (ngt) i oreda l. oordning; oroa, ofreda; störa; äfv. refl. Vthaff thetta anfall .. wardt the Boijers ordning först brilladh och rörd och sedhan brecht. Schroderus Liv. 520 (1626). I medler tijdh sänder Konungen i Påhlen Sapieha och Lisouski bort til at brilla wåre på Gräntzerne. Widekindi KrigsH 289 (1671). (Han borde) häller gifwa något efter af sin Rät, än at han skulle brylla den allmänne roligheten. Dryselius Monarchsp. 357 (1691).
4) anstränga l. möda (hjärnan), bry. Hiärne Suurbr. 90 (1680). De Werdzlig Wijse Män, sin Hierna mycke brylla. Medeen JacobSt. B 1 b (1687). Block Progn. 133 (1708).
Särsk. förb.: BRYLLA BORT bryl1a bor4t. (föga br.) till 2: villa bort. Man .. må ej uppduka onödiga, tomma svårigheter för barnasinnet — och därmed brylla bort äfven de verkliga. NSöderblom i SD 1903, nr 96, s. 7.
Afledn. (i allm. till 2): BRYLL, adj. yr; i ssgn HUFVUD-BRYLL.
BRYLLA, r. l. f. i växtnamn; se HJÄRN-, HUFVUD-BRYLLA.
BRYLLAKTIG, adj. (†) till 1: bedräglig. Then galna .. låter hwirfla sigh öfwer ända aff een bryllachtigh och söth Tunga. Sylvius EOlai 330 (1678).
BRYLLERSKA, f. (†) förbryllad l. vimmelkantig kvinna. En Bryllerska, som inte vijste sielf, hvadh hon ville. SColumbus Vitt. 285 (c. 1678).
Spoiler title
Spoiler content