SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BUKTA buk3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (numera knappast br., FoH 25: 104 (c. 1786)), -ANDE, -NING (se under afledn.).
Ordformer
(bo- 1682. bö- 1636—1697. -cht- 1620—1738)
Etymologi
[jfr d. bugte, mnt. büchten, holl. bochten; afledn. till BUKT]
jfr KRUMBUKTA.
1) (numera i sht i vitter stil) åstadkomma en bukt l. bukter på (ngt), göra (ngt) buktig(t), kröka (ngt); gifva böjd form åt (ngt), böja (ngt), i sht i p. pf., vanl. med rent adjektivisk bet.: buktig; förr äfv.: buckla till (ngt). Alpsjön med dess buktade strandlinje. Sylvius Curtius 442 (1682). Se hvilken ädelt bugtad näsa! Lenngren (SVS) 2: 176 (1796). Nu hjelmarna bucktas och sköldarna brytas. Ling Tirf. 2: 58 (1836). Endast en obetydlig dyning bugtade hafsytan. Hedin GmPers. 52 (1887). Varfvet, där .. plankorna buktades. Tavaststjerna Marin 12 (1890). — jfr IN-, UT-BUKTAD.
2) (numera i sht i vitter stil) refl. l. (numera mindre br.) intr.: (genom yttre l. inre åverkan, ofta plötsligt) blifva buktig, erhålla en bukt l. bukter. Den tunna isen buktade (sig) för hvart steg vi togo. Regeringen .. drager den lasten (dvs. bär en sådan börda), att ryggen bögter vidh (dvs. därvid). RP 6: 422 (1636). (Plankan) begynner .. at bugta sig. König Mec. 121 (1752). Benedictsson Ber. 108 (1888).
3) (numera i sht i vitter stil) refl. l. (utom i p. pr. numera mindre br.) intr.: (af naturen) vara buktig, hafva l. förete en bukt l. bukter; om väg l. vattendrag l. dyl.: gå l. rinna l. röra sig i bukter, slingra (sig), ringla (sig); stundom om berg l. höjd o. d.: resa sig vågformigt; stundom om tak o. d.: hvälfva sig; i sht i p. pr. med adjektivisk anv., ofta: slingrande. Vägen, stigen, floden, stranden buktar sig. Trånga, buktande dalar. Den buktande fjärden. Dahlstierna (SVS) 107 (1697; refl.). För .. (pietisterna) är .. himlen endast ett likhvalf som bugtar sig (öfver jorden). Tegnér (WB) 2: 302 (1813). Smidningen .. sker öfver ett lindrigt bugtande städ. UB 6: 134 (1874). Öfver oss resa sig mjukt buktande bergsknallar. TurÅ 1895, s. 4. En lång rad av renar och pulkor buktar sig .. över snön. Sandström NatArb. 2: 211 (1910). Därs. 48 (intr.).
4) (numera nästan bl. jäg.; jfr dock slutet) göra en bukt l. bukter; röra sig i bukter; särsk. om jagadt djur; jfr BUKT 1 b α. Lindfors (1815). Haren bugtar mer än Räfven. Nilsson Fauna 1: 220 (1820). Drefvet .. bugtade ned åt skogskanten. Kolthoff Minn. 146 (1897). — särsk. (numera föga br.) bildl.: krumbukta, göra undflykter l. invändningar, ”slingra sig”. Derföre bugtar jag hvarken hit eller dit, utan lofvar att tala ärligt. Carlén Köpm. 1: 182 (1860). Dens. Skuggsp. 1: 103 (1861, 1865).
5) motsv. BUKT 1 b δ: i fråga om vindens inverkan på segel l. flagga o. d.
a) tr.: göra buktig, fylla. Adlerbeth Ov. 331 (1818). En vindstöt .. / .. bugtar hvarje klut. Rydberg Dikt. 1: 126 (1876, 1882).
b) refl. l. (numera mindre br.) intr.: vara l. blifva buktig, fyllas. Strax bockta Marszan sig; och Fockan giordes stinn. Dahlstierna (SVS) 109 (1697). Storseglen buktade som måsvingar. Hallström NNov. 253 (1912).
6) [jfr d. (dial.) bugte en, sv. dial. (Finl.) bukta med ngn samt holl. (dial.) buchten, plåga, besvära] (†) böja l. taga bukt på l. besegra l. öfvervinna (ngn l. ngt); jfr BUKT 5 a. Persernes .. (militära makt kunde) intet .. bochta eller öfwerwinna (Alexander). Sylvius Curtius 427 (1682).
7) (†) i uttr. bukta (för) ngt, böja sig för ngt, svikta inför ngt; äfv. abs.; jfr BUKT 5 b. Ehrs wilie iagh gerna buchtar. Prytz OS B 2 b (1620). Mitt Hierta för all tyngd af motgång skal eij buchta. Wrangel Tor. 38 (1738). (Kommendanten på Fredrikshald) visade sig (vid belägringen), som en .. behjertad man, som icke .. buktade vid något tillfälle. Wingård Minn. 12: 83 (1850).
Särsk. förb.: BUKTA FRAM10 4. särsk. till 1. Hemorrojdalknölar, som bukta fram slemhinnan (i ändtarmen). 2NF 28: 481 (1918). jfr FRAM-BUKTA. —
BUKTA UT10 4. särsk. till 1. De plana plåtarna .. måste .. stagas för att ej buktas ut af ångans tryck. Lundberg Lok. 40 (1902). jfr UT-BUKTA.
Afledn.: BUKTNING, r. l. f. särsk. konkretare; jfr BUKT.
1) (numera i sht i fackspr.) böjning, båge; rundning; hvälfning. Breda bröstets bugtning. Ling As. 557 (1833). Hos en vattenyta med jemförelsevis liten utsträckning är bugtningen ej märkbar, hvarför en dylik kan anses som en plan yta. UB 2: 183 (1873).
2) (föga br.) krök, slingring. Än slingrar strömmen sorlande sin bugtning. Atterbom i Phosph. 1812, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content