SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
CYNISK sy4nisk, stundom (i sht i bet. 1) KYNISK ky4-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(ky- Dahlbäck Sokrates 57 (1875))
Etymologi
[jfr t. cynisch, kynisch, eng. cynic, fr. cynique, af lat. cynicus, af det till gr. κύων (gen. κυνός), hund, bildade adj. κυνικός, en benämning som ursprungligen gifvits efter Κυνόσαργες, den lokal där den cyniska skolan öppnades, men som äfv. häntydde på det djuriska i cynikernas lefnadssätt]
1) filos. som har afseende på l. utmärker l. erinrar om den af Antistenes (c. 380 f. Kr.) i Aten grundlagda filosofiska riktningen, hvars anhängare särsk. gjorde sig kända för sitt egendomliga lefnadssätt, i det att de så vidt möjligt sökte frigöra sig från alla kroppsliga behof o. i följd däraf kommo att uppträda på ett för anständighetskänslan sårande sätt. Thenne Diogenes hafver, om någor annar, vtöfvat then Cyniska Sectens Hufvudsats, at förachta verlden, och förnöta tiden vtan all omsorg. Wennerdahl Lex. myth. 222 (1748). Grubbe Filos. skr. 1: 145 (c. 1835). Rydberg Rom. d. 136 (1882). De grekiska filosoferna af den cyniska skolan. Svedelius Förfl. lif 124 (1887). — oeg. med ordlekande anspelning på det grekiska ordets grundbetydelse. Herr Hector af Cyniska Skolan oss glädde / Med tjutande välkomst, förutan all list. E. Sjöberg S. dikt. 148 (1826). En cynisk hundbalett. Franzén Skald. 4: 47 (1832).
2) (mindre br.) om yttre lefnadsförhållanden o. d.: eg. som till sin beskaffenhet l. sitt skick erinrar om cynikernas lefnadssätt; snuskig, osnygg, ytterligt torftig. Allt öfrigt bofälligt, vanvårdadt, otrefligt. Det var mer än fattigt, det var cyniskt eländigt. Topelius Vint. I. 2: 315 (1860, 1880).
3) som afsiktligt bryter mot anständigheten o. hänsynen för det passande, särsk. beträffande sexuella förhållanden; oanständig, rå, grof, plump, ohöljd, fräck, skamlös; jfr SVIN-AKTIG. Cynisk åtbörd, skildring. Tro ej Catoners namn med cynisk fräckhet vinnas: / Var viss att den gör mer, som rodnar ej för ord. Leopold 2: 159 (1794, 1815). En gammal cynisk och rödbrusig Jude. Atterbom Minnen 62 (1817). Den någon gång cyniska penseln har väl aldrig blifvit förd af en renare hand (än E. Sjöbergs). Geijer hos E. Sjöberg S. dikt. XII (1828). Cyniska visor. Mankell Mus. hist. 1: 291 (1864). Dessa cyniska handgripligheter på vers och prosa. Böttiger 5: 149 (1867, 1874; om straffsångeno. andra arbeten af Thorild). Berättelsen vanställes af cyniska detaljer. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 88 A, s. 3. ”Röda rummets” hjälte, Arvid Falk, förekommer icke mer i ”Götiska rummen”, där i stället den .. cyniske doktor Borg .. blifvit .. författarens språkrör. O. Levertin i SvD(L) 1904, nr 117, s. 6.
4) hänsynslöst uppriktig, stötande rättfram; oblyg, rå, fräck; benägen att med misstro till den mänskliga naturens ädlare sidor företrädesvis se dess uselhet. Det slafviska smickret har sin motsatta ytterlighet i den cyniska plumpheten, som långt ifrån att smickra någons egenkärlek, tvertom skryter af att aldrig skona den. Leopold 3: 205 (1795, 1816). Gräl begynna; bowieknifvar dragas. Den cyniske betraktaren skrattar; den liknöjde far sin väg. Hammarsköld Dixon Amer. 2: 95 (1868). Cynisk pessimism. NF 16: 119 (1891). Ett hårdt, nästan cyniskt leende lade sig öfver hennes läppar. Roos Skugg. 264 (1891). Fredrik II af Preussen, den kalla, beräknande statsmannen, den ironiske skeptikern och cyniske människoföraktaren. Stavenow G. III 174 (1901). Josias Carls (dvs. J. C. Cederhjelms) cyniska egoism. Levertin Sv. gestalt. 191 (1903). jfr: Ömkom en fanatisk fjoller, / Som i en mjältsjuk cynisk dröm / Alt för et nedrigt smicker håller, / Som sägs til en Magnats beröm. Kellgren 2: 241 (c. 1780).
Spoiler title