DÅSIG då3sig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[till DÅSA; jfr mnt. dosich, bedöfvad, vansinnig]
sömnaktig, sömndrucken, dufven, slapp, slö, trög, maklig, oföretagsam; i öfverförd anv.: som verkar l. vittnar om l. beror på l. är förbunden med dåsighet. Dåsiga ögon. Lampan brann med en dåsig låga. I dåsig likgiltighet, lättja, oföretagsamhet, ro. Nordforss (1805). Luften blef alltför tung och dåsig. Ahrenberg Män. 1: 175 (1904). (Den fångna örnen) var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att sänka blickarna. Lagerlöf Holg. 2: 251 (1907).
SAOB
