DEGAGERA deg1aʃe4ra l. de1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr DEGAGEMANG.
Etymologi
[jfr t. degagieren, efter fr. dégager, eg. ’utlösa ngt (som är pantsatt)', af dé- (lat. dis, i tu, åtskils) o. gage, m., pant, lön (se GAGE)]
1) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] (numera knappast br.) befria, lösgöra, göra ledig, hjälpa ut (ur en fara, en svårighet o. d.); i p. pf. ss. adj. stundom: fri, otvungen. Sahlstedt(1769). Ett ömtåligt ändamål att degagera kungen, som är illa fast, sätter myror i hufvudet (på Meijerfelt). K. A. Ehrensvärd(1789) hos Warburg Ehrensvärd 246. Jag får .. skicka en stark patrull dit, ifall han behöfver degageras. 2 Skån. saml. 4: 76(1811). Andersson Frem. ord(1845, 1857). Ekbohrn Främ. ord(1868, 1878). — särsk. refl. Swedberg Schibb. 262(1716). Hr. Grimoard .. har .. lyckeligen degagerat sig från en träffning med 3:ne Engelska Krigsskepp, hvilkas anfall han uthärdat. SP 1779, s. 680.
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] fäkt. i värj- o. florettfäktning: eg. frigöra sin (af motståndarens klinga bundna) klinga; gm en obetydlig (hand- l.) fingerrörelse flytta (spetsen af) sin af motståndaren engagerade klinga i en cirkel (af minsta möjliga diameter) öfver till den andra, icke betäckta sidan (vanl. för att omedelbart verkställa utfall med stöt i den blotta som erbjuder sig), antingen tätt under den fientliga klingan: göra l. verkställa spetsunderflyttning l. ”spets under”; l. (i den låga linjen) öfver (den starka delen af) densamma; jfr DEGAGEMANG 1; motsatt ENGAGERA;jfr KUPERA.Tidskr. i gymn. 2: 504 (1884). Då han (dvs. motståndaren) svarar (på en tryckning) med mottryckning, degagerar man, faller ut och stöter i den härvid uppkommande stora blottan på andra sidan. Balck Idr. 3: 470(1888). Ankarcrona o. Drakenberg Värjför. 27(1890, 1904).
