DEPRECERA dep1rese4ra l. de1-, l. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DEPREKATION (se d. o.).
Etymologi
[efter t. deprezieren, af lat. deprecari, bedja om tillgift, undanbedja sig m. m., af de, från, bort, undan (i ssgr), o. precari, bedja (jfr FRÅGA o. FORSKA); jfr äfv. eng. deprecate]
(numera bl. ngn gg arkaistiskt) bedja om tillgift l. göra (offentlig) afbön för (ett begånget fel). (Biskopen i Linköping steg) fram och deprecerade sin culpam (dvs. sitt fel), i thet han hade subscriberat liturgiæ (dvs. skrifvit under liturgien). RA 3: 37 (1593). Skulle han dedt deprecera (dvs. göra en sådan afbön), som angår hans ähra .. vore han aldrig värdh att sittja öffver bordh medh någon ährlig man. RP 6: 464 (1636). Han deprecerade och bad nåden vara bättre än rätten. RARP 9: 257 (1664). Deprechera .. afbidia, falla til böneboken. Swedberg Schibb. 263 (1716). Cavallin Herdam. 1: 83 (1854; i referat af handl. fr. 1686). G. Dalin (1871).
