DIAKRITISK di1akri4tisk, adj.; adv. -T. Anm. Tidigast förekommer ordet i lat. form, t. ex.: (Hebreiskans, kaldeiskans, syriskans o. arabiskans) puncta diacritica eller skiljeprickarne, höra några vissa bokstäfver enskylt til. Scherping Nyckelen 14(1730, 1754).
Etymologi
[jfr t. diakritisch, eng. diacritic, fr. diacritique, nylat. diacriticus, af gr. διακριτικός, som tjänar till att åtskilja, adj. till διακρίνειν, söndra, skilja, af διά, genom, i ssgr: åtskils, i sär (jfr DI-), o. κρίνειν, döma, urskilja (jfr KRIS, KRITIKo. KRITISK). Ordet synes tidigast hafva användts i fråga om semitisk (trol. först arabisk) skrift]
språkv. som tjänar till att åtskilja, åtskiljande; i sht om vissa tecken (punkter, cirklar, hakar o. d.) som fogas till vanliga bokstafstecken för att därigenom göra dessa användbara till att beteckna skilda ljud l. ljudnyanser; ngn gg om andra lästecken (stafvelsedelningstecken, fördubblingstecken osv.) genom hvilka en skrift förtydligas. Vid de 28 bokstäfver, som Araberne antagit, finnas ej mer än 17 figurer; ty de puncter, man kallar diacritiska, och hvilka ej få förblandas med vocaltecken, formera differenta bokstäfver. Thorberg Österl. spr. 13(1785). Till differentiering af de i hvarje grundfigur inlaggde ljud, infördes efterhand (i arabisk skrift), sedan Umajjadernes tid, Diakritiska tecken och Skiljeprickar. Lagus Arab. spr. 2: 5(1869). För att vinna ett för ändamålet (dvs. en tillfredsställande behandling af ljudläran) behöfligt teckensystem kan man gå till väga på många olika sätt: .. man kan sätta punkter, streck, vinklar, cirklar o. d. (diakritiska tecken) öfver ock under de vanliga bokstäfverna. J. A. Lundell(1879) i Landsm. 1: 466. De (dvs. accenter) stå .. (i Stockholmska homilieboken) mycket ofta öfver vissa bokstäfver, öfver vissa småord, öfver vissa förkortningar såsom diakritiska tecken, .. att skilja dem för ögat från angränsande ord eller bokstäfver, men alldeles icke såsom accenter. T. Wisén i Ark. f. nord. filol. 4: 212(1888). E. G. Calwagen i Ped. tidskr. 1901, s. 266.
