SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIFFUS difɯ4s, ngn gg -y4s (-ús Dalin), adj. -are (i bet. 2). adv. -T.
Etymologi
[jfr t. diffus, eng. diffuse, adj., fr. diffus; af lat. diffusus, p. pf. af diffundere (se DIFFUNDERA). — jfr KONFYS]
1) utbredd l. spridd åt olika håll (i rummet).
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] fys. om ljus l. värme: med de enskilda strålarna oregelbundet återkastade l. reflekterade åt alla håll; jfr DIFFUNDERA 1, DIFFUSION 1. Allt det värme, som diffust återkastas. Edlund Årsber. t. VetA 1851, s. 98. Detta ljus säges .. vara irreguliert eller diffust reflekteradt. Fock 1 Fys. 279 (1853, 1861). Den yta, som uppfångar det diffusa värmet. Ångström Strål. värmes diff. 19 (1885). Ljuset (från en viss lampa) är mildt men rikligt och diffust som dagsljuset. GHT 1897, nr 16, s. 2. Fullmånens sken silade diffust genom den ljumma, berusande luften. Hedin Transhim. 1: 27 (1909). Redan från förstone har Zorn haft intresse lika väl för innerrummets samlade ljusknippen som för det diffusa friluftsskimret. A. L. Romdahl i Julstämning 1911.
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] med. om sjukdom: allmänt utbredd öfver l. i ett organ l. i hela kroppen (i motsats till ’cirkumskripta', dvs. till ngn viss enskild del l. enskilda delar af organet i fråga osv. begränsade former af samma sjukdom). Diffus bukhinneinflammation. Hjelt Ettusen liköppn. 193 (1872). Rubbningar i hjernans verksamhet af diffus natur, i motsats mot härdsjukdomar. Herrlin Snille o. själssjukd. 35 (1903). Man talar om diffus rodnad, diffus ansvällning o. s. v. Claus Panum 143 (1909).
c) [jfr motsv. anv. i eng.] zool. om moderkaka: som har fransarna (villi) jämnt spridda öfver åderhinnans (chorions) hela yta. Sundström Huxley 299 (1874).
d) i annan anv. Svaga och diffusa — dvs. icke lokala, vid viss bestämd punkt af ansatsröret knutna — friktionsljud. Noreen Vårt spr. 1: 384 (1905). — närmande sig bet.: obestämd, otydlig. De diffusa bilder, som varseblifvas, då ögat betraktar ett föremål, som befinner sig på större eller mindre afstånd än det tydliga seendets. Edlund Årsber. t. VetA 1852, s. 53.
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt fr. un style, un écrivain diffus] om framställning i tal l. skrift l. om en dylik framställnings karaktär l. stilen i densamma: alltför vidlyftig l. omständlig, vidtsväfvande (motsatt KONCIS); utan klara linjer l. konturer; lös till formen, oredig, virrig; oklar, dunkel o. d.; äfv. i utvidgad anv. om person sådan han framträder i tal l. skrift. Diffus, widlöfftig. Swedberg Schibb. 265 (1716). Diffus. Vidlöftig. Sahlstedt (1769). Ett gammalt svenskt romantiskt epos, som heter Hertig Fredrik af Normandie och som är mycket vackert. Understundom är planen endast nog diffus. L. Hammarsköld (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 241. Så länge du skrifver en prosa, diffust dunkel genom hopningen i stället för valet af distinktioner och epitheter, eller genom ett slags blindt välljud. Geijer I. 8: 461 (1823; i bref till Atterbom). (Reinhold i sin framställning af filosofiens historia) beröfvar de filosofiska tänkarne deras genuina form derigenom, att han oftast öfversätter dem på sitt diffusa och saftlösa, om ock klara språk. E. A. Carlstén i Frey 1847, s. 52. (Renvalls finska språklära) var .. i detaljen diffus. Collan Fin. spr. VI (1847). Diffus .. Vidlyftig. Dalin (1850). Man läse .. hos Atterbom .. den diffusa dikt, som i hans samlade arbeten heter Juliennes afskedssång. Vetterlund Stud. o. dikt. 76 (1894, 1901). Diffus vidlyftig o. oredig, (vitt)-svävande. Östergren Främ. ord (1909).
Spoiler title
Spoiler content