publicerad: 1912
DIGER di4ger (di´ger Weste), adj. digre, digra; digrare. adv. -T.
Ordformer
(dijg(h)- Jes. 40: 11 (Bib. 1541: lambdijghra), G. I:s reg. 25: 138 (1555: dijgredöden). däg- O. Rudbeck d. y. Vitt. 138 (c. 1720; i rim; men s. 133: digra); deg- Isogæus Segerskiöld 1091 (c. 1700: Degerdöden))
Etymologi
[fsv. digher, deger, motsv. sv. dial. diger (Värml.; Noreen Ordb. ö. Fryksd.), digär (Ur Västm.-Dala landsm.-fören. saml.), ä. d. diger m. fl. former, nor. diger, isl. digr. Samma adj. ligger till grund för got. digrei, f., riklighet, öfverflöd, mht. tiger(e), adv., fullständigt, deger, adv., fast, starkt, samt adv. deger-līche, ’mycket', mnt. diger, deger, adv. Ordet är en afl. af samma rot som ingår i DEG, sbst., o. torde urspr. hafva betydt ’fast hoppackad, tät' o. dyl. Skrifningen däg- är sannol. en uppländsk dialektform, där ä afser att återgifva det uppländska ’mellanljud mellan e o. ä' som bl. a. uppstått af ĭ vid stafvelseförlängningen. Samma upphof har deg- (jfr under -DEG). Att formen med ī i nysv. undanträngt formen med ē beror väsentligen därpå att ordet under denna period återupptagits ur ä. litteratur (jfr anm. nedan), till en del trol. också därpå att ĭ i vissa bygder förlängts till ī framför -ghr o. därför bevarats (jfr dijg(h)-ofvan). Jfr den etymol. afd. under DIGNA. Delvis annorlunda Hesselman i o. y i sv. 148, 150 (1910)]
Anm. Med undantag af uttr. digre döden (se 4 b α) o. ssgrna LAMM-DIGER o. DIGERDÖD(EN) är ordet i nysv. anträffadt först vid midten af 1600-talet o. då bl. ss. binamn på Olof Haraldsson (se 1 a). Eljest träffas det tidigast, likaledes i bet. 1 a, hos Spegel (1685). Redan under senare delen af medeltiden torde diger i allm. hafva varit föråldradt, hvilket framgår dels däraf att ordet saknas i y. fsv. källor — det finnes visserligen i den sv. bearbetningen af Olof den Heliges saga som skrefs på 1400-talet, men denna företer rätt många norvagismer —, dels däraf att det i y. fsv. afskrifter af äldre original ej sällan blifvit ersatt af andra ord. Under 1600-talet var ordet så pass främmande att Bureus ansåg sig böra förklara det i sin ”Vttydning” af svårbegripliga ord i Kon.-styr. (1634) o. att Spegel Guds verk (1685) upptager det i ”Register o. förklaring öfver gamla ord”, liksom äfv. Bib. 1703 gifver särskild förklaring af LAMM-DIGER. Fastän diger fortlefde i de nämnda ssgrna äfvensom i vissa dial. (jfr etym. afd. ofvan) o. i åtskilliga ortnamn (ofta under formen Deger-), beror dess anv. i nysv. helt visst på ett återupptagande ur fornspr. i samband med de fosterländska språksträfvandena på 1600-talet. Särsk. gynnades ordet af Swedberg (se 4 b, 5 b), o. af Schibb. 317 f. framgår att dennes främsta källa var fsv., där flera af hans sammanställningar (i hvilka ordet alltid användes i förening med abstr. sbst.) hafva direkta förebilder, om också S. ss. dalkarl kan hafva känt ordet från sin hembygds dial. S:s ymniga bruk af ordet torde hafva väsentl. bidragit till dess spridning; dock kunde ännu Hof Skrifs. 233 (1753) beteckna det ss. föråldradt. Mot slutet af 1700-talet började det åter ganska flitigt användas i poesi o. nyttjades särsk. af Gyllenborg samt sedan af Adlerbeth o. Wallin. I senare tider har A. U. Bååth efter isl. mönster sökt ånyo utvidga ordets betydelsesfär i sv. (se 4 a). — I stort sedt har diger aldrig helt förlorat sin egenskap att vara ett ord med vitter prägel. Äfv. i de anv. (1, särsk. 1 b β), där det kan förekomma också i (bildadt) talspr., gör det gm sin fylliga l. pregnanta innebörd icke intryck af ett rent hvardagsord.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., nor. o. isl.] (numera i sht med lätt skämtsam anstrykning) som sväller ut (på bredden), tjock; motsatt SMAL, TUNN.
a) i fråga om lefvande varelse: stor, tjock o. tung, mäkta (stor o.) tjock, bastant, massiv; stinn. Oloff then Digre. Norlandz chrönika 22 (1670); jfr: Olaus Haraldi Rex Norveg. Dighre vocabatur ob crassitiem corporis. Loccenius Lex. B 3 b (1651) [jfr isl. Olafr digri. Med afs. på den verkliga bet. af tillnamnet jfr Fritzner]. Then digre Hwalfisk. Spegel Guds verk 103 (1685). Han blef kallader Olåf Digre, eller Tiocke. Peringskiöld Hkr. 1: 375 (1697). (Mäster Olaus) är nu så smal och mager, at han snarare är en Scandale i sitt stånd, än en hederlig, frodig och diger Orthodox. Dalin Vitt. 4: 481 (1749). Man (ser) en bugning .. bland templets tjenstemän, / Från digraste Grossör till minsta Källarsven. Bellman 6: 174 (1788). Laòkoon fällt vid Poseidons / Altar en diger tjur, till festligt offer åt Guden. Adlerbeth Æn. 34 (1804, 1811; lat. ingentem). Hvilken diger fru på moden! / Det blef jordskalf, om hon föll. Tegnér 2: 32 (1819). I brottningar mellan lika öfvade gaf en stark, fast och diger kropp alltid en stor öfverlägsenhet. Palmblad Fornk. 1: 159 (1843). När mannen blir gammal och ovig och diger. Blanche Jenny 4 (1845). Den lilla och låga .. vagnen, hvari han färdades ..(,) mägtade knappt omfatta bredden af hans digra lekamen. Rydberg Rom. d. 293 (1874, 1882). Larverna gå där så digra, som om de vore i välsignadt tillstånd. Strindberg Tr. o. otr. 2: 78 (1890); jfr 3 a. — (†) knubbig? Sin frumor föllia åt thes guda-foster dägre. O. Rudbeck d. y. Vitt. 138 (c. 1720; om en Venusstaty omgifven af amoriner). — jfr MAG-DIGER.
b) om sak. Adlerbeth Æn. 118 (1804, 1811). Klubban, / diger i roten, som slog skogarnas djur. Tegnér 3: 112 (1823; om Herkules' klubba). En af de sista dagarna i sept. 1799 inkörde genom norra tullen i Lund två stora bergskärror, ovanliga till sin form och digra till sin packning. Böttiger 6: 329 (1847). Ifrigt fattade hon bland altarets käril en klocka, / pyntad med kläpp af digraste guld och skaft utaf bernsten. Heidenstam Vallf. 44 (1888; kanske med en anklang från GEDIGEN). Till en välbeställd resandes utstyrsel hörde (omkr. 1830) .. en diger resväska, ofta grant broderad, för den egentliga reskassan, som bestod af sedlar. De Geer Minnen 1: 18 (1892). Välklädda fruntimmer med digra paket. Kuylenstierna Beroende 136 (1898); jfr α o. 3 b. — särsk.
α) (numera mindre br.) närmande sig bet.: svällande, fyllig. Rann mig nu så bjert i hågen / Hennes (dvs. min hustrus) skarpa, gälla röst, / Hennes digra, bruna bröst. Lenngren 113 (1795). De rödaste och digraste smultron. Törneros Bref 1: 139 (1825). Medan himmelens tårar fallit digra öfver jorden .., har jag mest sutit på min kammare. Castrén Res. 2: 20 (1845).
β) (jfr anm. ofvan slutet) om bok l. skrift o. dyl.: voluminös. En diger afhandling. Digra luntor. Bellman Gellert 1: 111 (1793). Schleusners Lexicon .., två digra Band i stor Octav. Ödmann Anv. t. skrift. 78 (1822, 1823). Den digraste balken i dessa rättssamlingar är Byggningabalken. J. J. Nordström i VittAH 19: 290 (1849). Stockholmspostens digra årgångar. Böttiger 5: 110 (1867, 1874). De tre banden (af tidskriften) äro icke digrare, än att de gott kunna få rum i ett. E. H. Lind i Verdandi 1891, s. 113. En kommitté .. hvilken .. afgaf ett digert betänkande. Hildebrand Statsförf. 653 (1896). I Khotan .. väntade mig en diger post från Sverige. Hedin Gm Asien 2: 215 (1898). Atlantikan, .. hvars digra folianter ingen numera läser. Annerstedt Till O. Rudbecks minne 20 (1902). jfr: Phraseologiskt och antiquariskt kram af en idog och mechanisk compilation hopsamladt ur digra bokmassor. P. Genberg i SKN 1842, s. 29. jfr äfv.: Edvard Carleson .. erbjöd sig att hjälpa mig med den skriftliga sammanfattningen af åtskilliga svåra punkter i det digra målet. De Geer Minnen 1: 121 (1892).
γ) om moln, sky o. d.; tjock o. kompakt; äfv.: tung; i sht i bild. Ned på ståten skiner, / de klara ögons strålglans då och då, / som kornblixt ur de digra höstmoln grå. Arnell Moore LR 1: 7 (1829). Ett digert moln. Dalin (1850). De digra molnen (’som skymt vårt fosterland') skingras efterhand. Böttiger 1: 178 (1852, 1856). Sedan motgångens digra åskmoln urladdat sig öfver hennes gemåls, hennes eget och hennes barns hufvuden. Crusenstolpe Medalj. 221 (1854). En vårdag med solglimtar mellan digra regnmoln. Rydberg Vap. 17 (1891). — med prep.-uttr. som angifver innehållet (jfr 3). (Molnen) digra af regn. Thomander 3: 258 (1826); jfr REGN-DIGER.
δ) [jfr motsv. anv. i isl.] (†) om språkljud. Doriska Dialekten .. hade, såsom minst odlad, en hårdhet af digrare Konsonanter (ξ för σ, δ för ζ). Dahl Gram. gr. 119 (1809).
2) (†) klumpig? Kort sagt: när desse (dvs. de usla skalderna) sku på Phæbi luta gripa, / Så måste hvem .. det hör åt digra leken lipa. Knöppel De förtret. 40 (1740).
3) med särsk. tanke på ett innehåll som fyller upp sitt hölje.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., nor. samt isl. (hon) gekk digr með tveim] (numera knappast br.; jfr dock slutet) hafvande; dräktig. När jag (dvs. Batseba) mig diger kände, / Och syndens foster mig i lifvet lifligt spände. Kolmodin Qv.-sp. 1: 425 (1732). J får, j späda lamm, och j som digre varit. Hjortzberg Ytt. dom. 12 (c. 1740, 1756). När hela landet blir upfylt med goda Får, .. så äro Gall-får mera gagnande, än de digra. Hush.-bibl. 1757, s. 181. — särsk. (numera föga br.) i bild o. öfverförd bet. Then som vthi sitt sinne bär / Alt ondt, all wedermöda, / Som hafwande och diger är, / Och wil olycko föda. Ps. 1695, 28: 7 [jfr Psalt. 7: 15]. Ser ni ej, at han går diger med den största dårskap i verlden? Weise 1: 38 (1769). Tiden gick diger med stora händelser. Topelius Vint. I. 1: 19 (1863, 1880). — jfr GRIS-, KALF-, LAMM-DIGER samt -DEG, -DEL o. GRISTIG.
b) [jfr liknande anv. (om vattendrag) i fsv. o. nor., samt got. digrei, riklighet, öfverflöd] (föga br.; jfr dock β) (svällande) full, rik (på ngt); ofta i bild o. öfverförd bem. Gustafs Namn de Svenskes ära, / Gifve Thronen länge stöd, / At des barn med frid må skära / Digre kärfvar til sit bröd. Leopold 1: 27 (1772; Fredlunds uppl.). Då Bacchi flöjt / Till dans och digra bord och fulla bägrar bådat. Wallin Vitt. 2: 291 (1805; lat. plenæ mensæ). Den, som redligt lefver och afskyr brottet, / Tarfvar ej .. / .. det digra kogrets / Giftstrukna pilar. Därs. 208 (c. 1806; lat. gravida pharetra). En ursprungligen ädel själ i hvilken ovännen sått ogräs, ett ogräs som uppvexer till en diger skörd af hämnd. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 122. En älf, i hvilken digra strömmar .. nedvältrade från bärgen. Rydberg Gudasag. 53 (1887); jfr 1 b. Ämnet är digert, men tiden är knapp. Hör summan af täxten! Wulff Petrarcabok 159 (1905; lat. res ingens). — särsk.
α) om färg: fyllig, mättad. Nationalflaggan har ljusnat från .. det digra äggula till det bleka guld. Strindberg Göt. r. 262 (1904).
β) (mindre br.) med prep. på, förr äfv. [jfr fr. gros de qch] af: rik på, fylld af. De följande Volumerne äro ock digre på interessante ämnen. Björnståhl Resa 4: 106 (1774). Ett tidehvarf .., digert af de förfärligaste skakningar. Lehnberg i 1 SAH 2: 298 (1788). I striden stark hon (dvs. ’Modren Svea') står / Och mulen, som en sky, af åskor diger. Palmær Eldbr. 49 (1822); jfr 1 b γ. En suck dock ur ditt sköte stiger, / Som .. / .. är på sköna minnen diger. Widström Vitt. 93 (1840). Alhambra var alltid digert på förtrollning. Lundgren Mål. ant. 1: 195 (1874). Visst var hans (dvs. Dantes) tankegång diger på besinning, och stel av sig. Wulff Dante 65 (1897). Det forum, till hvilket N. vändt sig, må vara aldrig så digert på erfarenhet. SD(L) 1905, nr 108, s. 4. — ngt närmande sig a (slutet). En framtid diger på olösta svårigheter. E. Hildebrand i Sv:s hist. 4: 212 (1905). — jfr AX-, FRAMTIDS-, FÖLJD-, HÄNDELSE-, INNEHÅLLS-, KRAFT-, KÄNSLO-, LÄRDOMS-, LÖFTES-, MINNES-, MOLN-, NJUTNINGS-, OLYCKS-, REGN-, SEDEL-, SKICKELSE-, SNÖ-, STORM-, TANK(E)-, VAPEN-, VATTEN-, ÅSK-, ÖDES-DIGER m. fl.
4) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl. samt bet. ’mycket' hos mht. adv. degerlīche] (numera nästan bl. arkaiserande) stor (o. tung), grof; väldig, mäktig.
a) om konkreta föremål. (En vinter då) myckit inom slott och stora fasta städer, / Ja murar digra nog, tå måtte lida nöd / Och kunde icke sig .. / .. bärga. O. Rudbeck d. y. Vitt. 133 (1711). Ännu var krigets lust ej släckt hos Sverges Hjelte, / Ännu hans digra svärd ej häftadt vid sit bälte. G. F. Gyllenborg Bält 245 (1785, 1800). At hon (dvs. grodan) med detta digra rof / Må kunna fylla sit behof. Dens. Vitt. 2: 143 (1795; om en råtta). Hans svärd .. / .. splittrar digra spjut. Adlerbeth Poët. 2: 139 (1803; utan motsvarighet i isl. orig.). Massor ur klippans bädd beredas till digra kolonner. Dens. Æn. 16 (1804, 1811). Väl en diger rimmarskara / Svärmar nedanföre än. Kullberg Dikt. 227 (1846, 1850). Männen togo digra bördor (af dyrbarheterna) och buro ut. Bååth Egils saga 94 (1883; utan motsvarighet i orig.). Alstammen, diger och grå. Dens. På gr. stig. 126 (1889); jfr 1 b. Ovädret åtföljdes af en diger regnskur. SD(L) 1894, nr 150, s. 1. (Konungen) satt på ett digert hyende. Bååth Wagners sag. 4: 188 (1908); jfr 1 b α.
b) om ngt mer l. mindre abstrakt; stundom öfvergående i 5. Af thetta förnimme I .., hwad diger tunge och plicht Christeligom föräldrom åligger, at draga all mögelig omsorg för sina barns .. welferd. Swedberg Cat. b 1 a (1709). (De) werfwa .. sig stort namn och digert lof. Dens. Sabb.-ro a 3 a (1710). När en Gosse i Scholan intet kunde giöra bettre beskedh i denna frågan än så, då wankade derföre plaggor, om icke digrare straff. Hiärne Orth. 101 (1717). Warda vptagen vr stofftet, och komma i digert anseende. Swedberg Försvar 157 (1719). Then täcka Joseph .., / Then jag har digert lof och evig heder af. Kolmodin Qv.-sp. 1: 113 (1732). (Tappre män) Som för sit Fädersland med digert Hieltemod, / Ha vågat alt in til sit sidsta Hierteblod. Knöppel Regulus 8 (1741). Men den, på dygdens skarpa ban / Har stält sit hopp, och hennes mål vil hinna, / Har digre ting at öfvervinna. Nordenflycht QT 1746 —47, s. 89. Bibliothequets skick och skötzel .., som fordrar digert arbete. Växiö domk. akt. 1760, nr 307. Diger lön. Sahlstedt (1773). Diger inkomst. Weste (1807). Detta dyra möte / Och fredskongress som slukat digra skatter. Hagberg Shaksp. 5: 307 (1848; eng. so much treasure). Bemödandet att .. urskulda sina fordom gifna digra loford. Atterbom Siare 5: 42 (1849). — särsk.
α) [jfr fsv. store dödhin] (†) i best. sg. i förb. med ordet död (jfr under DIGERDÖD), = DIGERDÖD(EN). Effter Christi byrd trettanhundrat och fämtiyo åår war then stoora pestilentzien här i Suerighe, som kallades Digre dödhen, thet är then stoore dödhen, somblighe kalla honom swarta dödhen. O. Petri Kr. 128 (c. 1540). Då digre döden gick öfwer hela Swerige hafwa inwånarena blifwit mycket förminskade. Hiärne 2 Anl. 297 (1706). Man kallar denna farsot digra eller stora döden. Lagerbring 1 Hist. 3: 405 (1776).
β) närmande sig 5 b; ofta: rik, riklig, ymnig (jfr 3 b). War .. (en) diger Gudz nåd, at boktryckeri vpfans. Swedberg Ungd. 386 (1709) [jfr fsv. dighra naþe hauar guþ iþar giort]. Jag (har) ensam börjat odla et stort fält, och ej sällan rönt diger frugt efter min möda. C. C. Gjörwell i Sv. Merc. 1765, s. Hh 2 b. Ett fåfängt gyckleri, blir alt ditt digra vett, / När det sitt vackra bloss till verldens gagn ej tänder. Bellman Gellert 1: 46 (1793). Jag prisar mig långt mera säll, / Än om Apuliens digra gröda / Jag hösta fick i egna hvalf. Wallin Vitt. 2: 239 (1806; i SAH 3: 219 1803: Apulska åkrars gröda / Jag hösta fick i digra hvalf). Hos mången har till äfventyrs funnits ett digrare, mera prunkande lärdoms-förråd. Valerius 2: 172 (1826).
5) med hänsyn till inre halt, betydelse, innebörd, värde o. dyl.: stor, betydande, betydelsefull, viktig, märklig, framstående.
a) (†) om person. Digraste hjältar och vittraste män. Salvius Vitt. 493 (1732). Stor uti råd och stor uti dåd samt diger i kynne (är du, o konung). Palmfelt Vitt. 322 (1740). Åhörarena (vid Leydens universitet) voro .. både .. få och ohöfsada, samt ovärdiga så digre Männer (som de utmärkta professorerna). E. L. Hydrén i Sv. Merc. 2: 722 (1757).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i vitter framställning, numera föga br.) om sak, i sht om ngnting abstrakt. Thetta (dvs. Nattvardens mysterium) .. är och blifwer en andelig och himmelsk diger hemlighet. Swedberg Cat. 591 (1709). Ett så heligt och digert embete (som prästämbetet). Dens. Dav. H 3 a (1713). Doch låter osz wijdare besee hans (dvs. Swedbergs) digra skäl wid liuset. Hiärne Orth. 101 (1717; trol. med ironisk anspelning på motståndarens förkärlek för ordet). Ingen diger gierning, hvarcken Gudomelig eller mennisklig, blir vtom mig (dvs. Dygden) vtförd. Bliberg Acerra 18 (1737). Störst och digraste hämd är at förlåta sin ovän. Nicander Kon.-styr. A 2 (”3”) b (1760). Enligt min Prästaed och digra förbindelse. Växiö domk. akt. 1760, nr 238. Den tröttsamhet, som digra omsorger så naturligen förorsaka. Bergklint Vitt. 255 (1774). Jag känner dig som rik på digra tankar. Thomander 3: 81 (1826; eng. many thoughts). Som en skicklig bågskytt målet nu du träffade. / En diger ofärd du i korta ord har tydt. Risberg Aischylos Agam. 22 (1890; gr. μακρὸν .. πῆμα). Digra skickelser. Högberg Vred. 1: 192 (1906).
Anm. till 5 b. Möjligen beror ordets anv. i de tre sista ex. på inverkan af sådana till 3 b hörande ssgr som OLYCKS-, SKICKELSE-, TANKE-DIGER.
Ssgr: A: (4) DIGER-BRÖSTAD30~20. [ssgn trol. bildad af H. med ironisk anspelning på Swedbergs förkärlek för ordet; jfr anm. efter första stycket ofvan] (enst.) eg.: som har stort bröst; bildl.: stormodig. Icke hwar och en (är) dertil (dvs. till att ”förbättra” svenskan) beqwemlig, ehuru Digerbröstad han är. Hiärne Orth. 19 (1717). —
-DÖD, se d. o. —
(1) -VÄXT, p. adj. (†) Jag har under min tillsyn, låtit upföda mer än 40 Kalfvar på detta sätt, hvilka blifvit digerväxte, starke och raske som Elgar. Alm. (Ld) 1787, s. 43.
Spoiler title
Spoiler content