publicerad: 1945
MOLN må4ln, stundom äv. mol4n, n. (2Mos. 34: 5 (Bib. 1541) osv.) ((†) r. l. m. Berchelt PestOrs. E 5 b (1589), Runius (SVS) 3: 38 (c. 1707)); best. -et; pl. = (2Petr. 2: 17 (NT 1526) osv.) ((†) -ar Dahlstierna (SVS) 110 (1698); -er Bliberg Acerra 25 (1737)).
Ordformer
(mollen c. 1690 (: mollenfläck; i vers). molln 1578—1698. moln (mohln) 1526 osv. måln 1590—1837)
Etymologi
[fsv. moln, molin, mulin, motsv. ä. d. moln, muln, dunkelhet, varav d. mulm, mörker; sannol. substantivering av MULEN; jfr äv. got. milhma, m., moln, ävensom sv. dial. mold, muld, moln, o. dan. o. nor. dial. mol, moln]
1) i atmosfären svävande massa av kondenserad vattenånga i form av droppar l. isnålar, stundom avlämnande nederbörd; äv. om likartade företeelser på andra planeter; jfr SKY, sbst. Lätta, tunga, ljusa, mörka, tunna, tjocka, hotande moln. Solen, månen går i moln, bryter fram ur molnen. Himmeln är full av moln. Tunga moln fara l. draga över himmeln. Månen är höljd i moln. Moln som aff wädhrit driffuas. 2Petr. 2: 17 (NT 1526). Tå kom Herren nedher vthi itt moln. 2Mos. 34: 5 (Bib. 1541). Lijtet Moln gieer och Rägn. Grubb 461 (1665). Bönderne stodo tiockt som ett mohln i mening att willia attaquera oss. KKD 3: 191 (1711); jfr 3 b. Örnen som i molnen gungar. Tegnér (WB) 5: 6 (1822). Lindhagen Astr. 507 (1861; på planeten Jupiter). Siwertz Låg. 98 (1932). — jfr AFTON-, CIRRUS-, CUMULUS-, FJÄDER-, HAGEL-, HÖST-, NATT-, PURPUR-, RÄGN-, SILVER-, SMÅ-, SNÖ-, STACK-, STRATUS-, STRÖ-, ULL-, VÄSTER-, ÅSK-MOLN m. fl.
2) [med anspelning på den grekiska myten om Ixion som trodde sig omfamna Zeus' maka Hero (romarnas Juno), men i stället famnade en molnbild av henne] (i vitter stil, numera föga br.) eg.: molnbild; i det bildl. uttr. taga molnet för Juno, göra sig överdrivna föreställningar om ngt. (Framställningen i en nekrolog) kan förmå oss, att i ett slags sjelfbedrägeri taga molnet för Juno. SvLittFT 1834, sp. 242. 2SAH 51: 67 (1875).
3) oeg., om mer l. mindre molnliknande företeelser; ofta med gen.-attribut l. av prep. av inledd bestämning som angiver vad det är som jämföres med l. liknas vid moln. (Personer som lida av ”colica pictonum”) få susningar för öronen, moln och gnistor flyga för ögonen, och (osv.). SvMerc. IV. 2: 161 (1758). — särsk.
a) om tät anhopning av damm, rök, ånga o. d. Ett moln af dam. Tegnér (WB) 4: 20 (1822). Ett moln af pappersflingor. Lundegård Prins. 49 (1889). (Vesuvius' topp) omlägras af vulkaniska moln. Rydberg Sägn. 4 (1874). Ett ulligt moln av rök. Silfverstolpe Vard. 9 (1926). jfr ASK-, DAMM-, GAS-, METEORIT-, RÖK-, SAND-, STOFT-, VATTEN-, ÅNG-MOLN m. fl.
b) om svärm av levande varelser som sväva i luften; förr äv. om människohop, i sht (marscherande) krigshär. Ett moln av gräshoppor, myggor. Ett mohln af 40 Tusende man kom starkt anmarcherandes. HC12H 1: 46 (c. 1734). Främst ibland ett moln af klerker / Eskild gick. Tegnér (WB) 5: 181 (c. 1825). Moln af måsar .. frossa på (den sill) .. som människorna rata. Engström Häckl. 67 (1913). jfr MYGG-MOLN m. fl.
c) grumlighet l. oklarhet i (annars genomskinliga l. klara) substanser l. föremål.
α) (†) i vätska. VetAH 1770, s. 241. Blom Med. 7 (1801). särsk.: grumlig fällning i urin. BOlavi 198 b (1578). Tholander Ordl. (c. 1875).
β) (i fackspr.) i fasta kroppar. 2UB 5: 260 (1902; i smaragd). Ambrosiani DokumPprsbr. 389 (1923; ss. fel i papper).
γ) (föga br.) om flammighet i trä l. på en yta. Linné MusReg. 37 (1754; på en ormart). 2UB 8: 6 (1900; på trä).
4) (i sht i poesi o. högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, t. ex. ss. symbol för ngt flyktigt l. svävande l. ogripbart l. dunkelt l. för ngt som saknar stöd i värkligheten; ofta med gen.-attribut l. bestämning inledd med prep. av. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). Jag kan ej dåren (dvs. skalden) locka / från blåa molnen. Tegnér (WB) 2: 124 (1813). Af lyssnande andakt gå moln genom salen. Fröding NDikt. 130 (1894). Tomma moln av ord. Koch Arb. 252 (1912). — särsk.
a) med tanke på moln ss. skymmande solen l. ljuset; slöja (för ögonen). Stiernhielm Herc. 345 (1658, 1668). Et moln ert öga höljer. Kellgren (SVS) 3: 98 (1782). Döden förskingrar det oss omgifvande molnet och alt blifver updagat. Lantingshausen Young 1: 77 (1787). Rydberg Varia 236 (1894).
b) med tanke på åsk- o. rägnmolnen ss. förebud till oväder o. d., symboliserande ngt hotande l. farofyllt l. ödesdigert l. olyckligt. Mörka moln stiga upp på den politiska himmeln. Stiernhielm Jub. 29 (1644, 1668). I Tyskland upstiga de farligaste moln öfver vår Lutherska Lära. SvMerc. 1764, s. 865. Hotande moln drogo sig tillsammans öfver Danmark. De Geer Minn. 1: 249 (1892). jfr KRIGS-, OLYCKS-, OROS-MOLN m. fl.
c) med tanke på moln ss. ngt grått o. dystert, symboliserande dyster sinnesstämning, sorg, vemod, misstämning o. d.; äv. om ansiktsuttryck (i sht i pannan) som uttrycker sådan sinnesstämning. Ett moln låg l. lade sig över hans panna. Svart G1 147 (1561). Icke heller bedröfuelsens måln (kan) fördempa Gudz nådh. Muræus Arndt 2: 343 (1648). Blenda märkte inte det lilla molnet på Ullas panna. Knorring Ståndsp. 3: 84 (1838). Förhållandet emellan henne och mannen var exemplariskt, och aldrig märktes något moln dem emellan. De Geer Minn. 1: 4 (1892). jfr SORGE-MOLN m. fl.
Ssgr (i allm. till 1): A: (3 c β) MOLN-AGAT. (i fackspr.) agat med molnlika teckningar. Retzius Min. 269 (1795). —
-ANDE. om ande l. vålnad l. makt som tänkes finnas bland l. uppenbara sig i molnen. Böttiger 4: 100 (1847, 1869). Forsslund Djur 164 (1900). —
-ATLAS. (i fackspr.) atlas innehållande reproduktioner o. beskrivningar av olika molntyper. Den internationella molnatlasen, med internationellt fastställda namn på olika molnformer. FotogrT 1891, s. 57. —
-BANK; pl. -ar. tät, uppåt begränsad anhopning l. vägg av mörka moln, i sht vid l. nära horisonten; jfr -vägg; äv. bildl.; jfr moln 4 c. Mörka molnbankar. En molnbank stiger upp i väster. VetAH 1745, s. 112. En tät molnbank låg rundtomkring horizonten. Hildebrandsson Buchan 199 (1874). Öberg Makt. 1: 148 (1906; bildl.). —
-BEDRAGEN, p. adj. (†) i uttr. hölja sig i molnbedragna flor, i flor av moln; jfr bedraga, v.1 Dahlstierna (SVS) 119 (1698). —
-BEKLÄDD, p. adj. täckt av moln; förr äv bildl.; jfr moln 4 c. En molnbeklädd himmel. Den allvarsamma, molnbeklädda tiden. Wallin 2Pred. 3: 42 (1813). SvT 1852, nr 170, s. 3. —
-BETÄCKNING. molntäcke. Himlens tjocka molnbetäckning började nu skingra sig. Sparre Frisegl. 2: 87 (1832). —
-BETÄCKT, p. adj.
1) (helt l. delvis) täckt av moln, höljd i moln, molnig, mulen. Himmeln var molnbetäckt. Möller (1790).
2) (i sht i vitter stil) bildl.
a) beslöjad, som icke (tydligt) skönjes; om framtid: oviss, höljd i dunkel; jfr moln 4 a. Den molnbetäckta bana, som väntar dig. Lehnberg Pred. 1: 51 (c. 1800). Rogberg Pred. 2: 87 (1821).
-BEVINGAD, p. adj. (i poesi, tillf.) om vålnad: med vingar som tänkas l. se ut att vara av moln l. dimma. Hvart flydde du, gestalt, du molnbevingade? Almqvist Amor. 165 (1822, 1839). —
-BEVÄLVD, p. adj. (i poesi, †) som har ett valv av moln. Du Himmels Moln-behvälfda Taak. SColumbus Vitt. 139 (1672). —
-BILD.
3) (†) dimgestalt, dimbild; gyckelbild, skenbild, drömbild; jfr moln 4. Atterbom LÖ 2: 171 (1827). Ett värdelöst jagande efter tomma molnbilder. Rein Psyk. 1: 221 (1876). —
-BILDNING. förhållande(t) att det bildas moln; ofta konkret: molnformation; äv. bildl.; jfr moln 4 b. ConvLex. 2: 666 (1823). Bremer Dal. 172 (1845; konkret). Molnbildning försiggår .. (bl. a.) i följd af uppstigande luftströmmar. Hagman FysGeogr. 180 (1903). De politiska molnbildningar, som skymta vid horisonten. Castrén Creutz 203 (1917). —
-BLÅ. (i vitter stil) som har den blåa färg som karakteriserar (tjocka) moln(bankar), gråblå. Sätherberg Blom. 2: 17 (1844). —
-BROTT. [jfr d. skybrud, t. wolkenbruch] (†) ”brott” l. bristning i den hinna som förr troddes omge molnen; härav förorsakad häftig rägnskur, skyfall. Linc. (1640; under cataracta). Ett mächtigt watn af slagregn och molnbråt förorsakat. Isogæus Segersk. 733 (c. 1700). —
-BUT. (†) (mörkt) enstaka moln, molntapp. Törneros Brev 1: 60 (1824; uppl. 1925). Molnbutar flögo med morgonvinden öfver himmelen. CFDahlgren 5: 203 (1833). —
-BY. (†) ovädersmoln; äv. bildl.; jfr moln 4 b. Holmberg (1795; under nuée). Solskenet af hans gentilesse fördref .. snart molnbyarna. Almqvist DrJ 30 (1834). Schulthess (1885). —
-BÄDD. bädd (se d. o. 3 b) av moln. Sahlstedt (1773). Nattens molnbädd tjocknat har. Elgström (o. Ingelgren) 87 (c. 1809). —
-BÄLTE. (i fackspr.) moln i form av ett bälte, i sht på andra planeter än jorden. Björkman (1889). —
-BÄRANDE, p. adj. (i vitter stil, tillf.) om bärg: som bär moln; jfr -bärare. Apenninerna med molnbärande branter och snöiga toppar. Rydberg Sägn. 34 (1874). —
-BÄRARE. (tillf.) om bärg som uppfattas ss. bärare av moln; jfr -bärande. Molnbäraren Appenninus. Adlerbeth Ov. 34 (1818). —
-BÄRG. (i poesi, tillf.)
2) bärg omgivet av moln. Suckande dufvor nästla i ro på örnarnes molnberg. Stagnelius (SVS) 3: 75 (1817). —
-DIGER. (i vitter stil) täckt av tunga moln, molnhöljd; äv. bildl.: hotande, allvarlig; jfr moln 4 b. Qvällhimmeln hängde molndiger öfver Sveriges hufvudstad. Rydberg Frib. 280 (1857). Herrarnes molndigra stumhet förtretade i allmänhet fruntimren. Carlén Skuggsp. 2: 125 (1865). —
-DIS. (i vitter stil) molnliknande dis; jfr -töcken. PT 1897, nr 154, s. 3. Koch Timmerd. 39 (1913). —
-DOK. (i vitter stil) molntäcke. Bremer GVerld. 2: 2 (1860). Mot dagningen låg hela himmeln i molndok. Berg Sjöf. 201 (1910). —
-ELEKTRICITET. fys. elektricitet i molnen. Hamberg Luftelektr. 9 (1872). —
-FLIK. —
-FLÄCK. (moln- 1558 osv. molne- 1732)
1) litet moln (som bildar en fläck på himmeln), molntapp; äv. bildl. G1R 28: 285 (1558). Ingen dag är utan sin molnfläck. Wallin Rel. 1: 112 (1813, 1825). Alla äktenskaps små molnfläckar, mellan hvilka solen likväl då och då skimrar mer och mindre bjert. Crusenstolpe Tess. 3: 146 (1847).
2) (†) till 3.
a) till 3 c α slutet: liten grumlighet i urinen (ss. tecken på pestsjukdom). Berchelt PestBeg. A 6 a (1588).
b) zool. molnliknande fläck på vissa fiskar o. insekter. VetAH 1814, s. 159 (på vinge av Tephritis). Rödspättan .. är gråbrun med mörkare, bruna molnfläckar. NF 4: 1501 (1881). —
-FLÄCKAD, p. adj. (†) zool. om insekt l. fisk: försedd med ”molnfläckar” (se -fläck 2 b). VetAH 1814, s. 168. —
-FOND. fotogr. målad fond med moln, avsedd ss. bakgrund vid porträttfotografering. PriskurFotogrArtikl. 1900, s. 357. —
-FORM; pl. -er. meteor. form l. utseende l. konsistens hos moln; typ av moln. Fock 1Fys. 661 (1861). Olika molnformer äro regnmoln, stackmoln, fjädermoln. NoK 1: 61 (1921). —
-FORMATION. konkret: molnbildning; ofta om moln av mer l. mindre utpräglad l. egenartad form; äv. oeg., om moln av damm, rök o. d.; jfr moln 3 a. Dammet steg upp i molnformationer. Ahrenberg Landsm. 136 (1897). Kihlman Chesterton Livslev. 10 (1926). —
-FRI.
1) fri från moln, klar. Solen lyste från en molnfri himmel. Spegel (1712). En het och molnfri sommardag. De Geer Hjertkl. 102 (1841).
2) (i sht i vitter stil) bildl.
a) (†) som icke skymmes l. fördunklas av ngt; ren, oförfalskad; jfr moln 4 a. En molnfri oskuld. Atterbom LÖ 1: 58 (1824). CVAStrandberg 5: 87 (1862).
b) (numera föga br.) fri från sorger, bekymmer, misstämning o. d.; jfr moln 4 c. En molnfri själ. JGOxenstierna 1: 27 (1805). Molnfri förtrolighet (mellan äkta makar). 3SAH 2: 816 (1887). SvD(A) 1931, nr 91, s. 7. —
-FULL. full l. täckt av moln, (starkt) molnig l. mulen. Linc. (1640). Regn och mist af en molnfull himmel. Höijer Thukyd. 2: 420 (1832). —
-FÖDD, p. adj. (i poesi) född l. alstrad av l. i molnen. Ling Tirf. 2: 37 (1836). Af regnflödet, det molnfödda, var jorden ymnigt vederqvickt. Bergstedt Öfv. 16 (1845). —
-GESTALT. (i vitter stil)
1) molnformation (som liknar en gestalt). Bremer Dal. 171 (1845). Grå molngestalter uppstego från hafvet. Dens. GVerld. 6: 125 (1862).
-GRÅ. grå som (täta l. mörka) moln, blågrå; äv. bildl.: oklar, oviss. Järta 2: 408 (1824; bildl.). Som luften molngrått / är insjöns vatten. Hansson Nott. 22 (1885). —
-GUBBE. moln som tycks ha gestalten av en gubbe; avgränsat (mörkt) moln; jfr gubbe I 5. Ihre 1: 740 (1769). (Solen) blänkte fram mellan molngubbarne. PT 1903, nr 139 A, s. 3. —
-GÅNG. (numera bl. i fackspr.) molnens gång l. rörelse (för vinden). Lenæus Delsbo 18 (1736, 1764). Ymer 1917, s. 47. —
-HASTIGHET~002 l. ~200. (i sht i fackspr.) hastighet varmed moln röra sig. Carell o. Edelstam 34 (1916). —
-HAV. oeg.
-HIMMEL.
1) molnig himmel. Bergman VSmSkr. 53 (1825). En tät, tjock och smutsgrå molnhimmel. Hellström Storm 179 (1935).
2) bildl., ss. uttryck för ngt bekymmersamt l. hotande l. farofyllt; jfr moln 4 b, c. Quennerstedt C12 2: 102 (1916). —
-HÄTTA. (i vetenskaplig l. vitter stil) moln- (formation) som tänkes som en hätta (i sht på ett bärg). TurÅ 1910, s. 308. Ymer 1913, s. 12. —
-HÖG, adj. (i vitter stil) som når upp till l. över molnen; oerhört hög, skyhög, himmelshög. Adlerbeth Poët. 1: 383 (1802). Örnen kretsar / Med molnhög flygt mot solens ljus. Ingelman 233 (1828, 1843). —
-HÖLJA. (i sht i vitter stil)
1) hölja l. insvepa i l. betäcka med moln; nästan bl. i pass., särsk. i p. pf. Tegnér (WB) 2: 214 (1816). Himlen klarnar eller molnhöljes snabbt. Carell o. Edelstam 72 (1931).
2) (i vitter stil) bildl., i p. pf. ss. adj.; särsk.
a) skum, oklar; äv. om framtid o. d.: höljd i dunkel, oviss; jfr moln 4 a. Bremer Nina 609 (1835; om öga). En molnhöljd framtid. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 24 (1901).
b) höljd i l. full av bekymmer l. sorger, bekymmersam; dyster; jfr moln 4 c. Nina .. slöt sig tyst inom sin molnhöljda verld. Bremer Nina 639 (1835). Molnhöljd panna. Carlén Köpm. 1: 465 (1860). —
(3 c β) -KALCEDON. (i fackspr.) kalcedon med mörkare, molnlika fläckar på ljusgrå botten. JournManuf. 4: 154 (1834). —
-KAPPA, r. l. f. (moln- 1673—1862. molne- c. 1670) (i vitter stil) = -kåpa. Lucidor (SVS) 22 (c. 1670). Bremer GVerld. 6: 127 (1862). —
-KLÄDD, p. adj.
1) molnhöljd. Det molnklädda Sinai. LBÄ 42—43: 91 (1800). Hotande spöken på framtidens molnklädda himmel. Sparre Frisegl. 2: 185 (1832).
2) (i vitter stil, mera tillf.) bildl.
b) dyster, mulen; jfr moln 4 c. Molnklädd pannan var, / Och harmens tårar flöto på hans rosenkind. Stagnelius (SVS) 4: 253 (1822). —
-KOMMISSION(EN). internationell meteorologisk kommission för behandling av frågor rörande molnforskning. 2NF 11: 683 (1909). Därs. 37: 521 (1925). —
-KRANS. (i vitter stil) krans av moln. (Forssell o.) Grafström 34 (1828; i jämförelse). Heidenstam Dag. 151 (1900, 1909). —
-KRANSAD, p. adj. (i vitter stil) om bärg: omgiven med en krans av moln; jfr -omkransad. Mörne ÄventV 93 (1929). —
-KÅPA. (i vitter stil) formation av moln, tänkt ss. en kåpa l. kappa; molntäcke; jfr -hätta, -kappa. Bremer GVerld. 2: 298 (1860). Molnkåporna utåt hafs bådar åska. Strindberg GA 12 (1900). —
-LIK, adj. Phosph. 1811, s. 348. En lätt, molnlik rök (av frömjöl). LAHT 1883, s. 164. särsk. (†) zool. i uttr. molnlikt fläckad, försedd med ”molnfläckar”. Boheman ÅrsbVetA 1851—52, s. 80 (om skalvingarna på vissa skalbaggar). —
-LÖS. Heidenstam End. 261 (1889). särsk. (tillf.) bildl., i uttr. molnlösa ögon, klara ögon. PoetK 1819, 2: 39. —
-MASSA. (stor, samlad) massa av moln (särsk. åsk- l. rägnmoln); i sht i pl. Ehrenheim Phys. 2: 130 (1822). På eftermiddagen drogo tunga, mörka molnmassor upp vid horisonten. LdVBl. 1888, nr 89, s. 3. —
-MÄNGD. meteor. om den mängd av moln som vid ett givet tillfälle täcker himmeln, molnighet. Rubenson Meteor. 46, 63 (1880). —
-NEGATIV, n. fotogr. negativ med molnhimmel, som användes för att inkopiera moln på naturbilder. Roosval Schmidt 71 (1896). —
-OMGJUTEN, p. adj. (i vitter stil, †) omgiven av l. höljd i moln. 2SAH 9: 190 (1820). Den strimma, nattens fakla sänder, / Sjunker molnomgjuten ned. Runeberg (SVS) 2: 98 (c. 1827). —
-OMHÖLJD~02, p. adj. (i vitter stil)
1) höljd l. insvept i moln; äv. mer l. mindre bildl. Adlerbeth Æn. 18 (1811). Min lefnads molnomhöljda himmel. Nybom SDikt. 1: 32 (1838, 1880). Risberg HomIl. 22 (1928; om Kronion).
2) oeg.; jfr moln 3 a. Han steg upp från soffan i sitt, af röken ur den blossande tobakspipan molnomhöljda, kabinett. Crusenstolpe Mor. 4: 316 (1841). —
-OMKRANSAD~020, p. adj. (i vitter stil, enst.) jfr -kransad. Parnassos' högsta molnomkransade topp. Centerwall Hellas 196 (1888). —
-PELARE. pelarliknande molnformation; särsk. om en från moln trattformigt nedhängande, mörk pelare som uppstår vid virvelrörelser i de nedre luftlagren o. som ofta suger till sig vatten, sand, (större) föremål o. d., skydrag. VetAH 1750, s. 277. Den trattformiga molnpelare, som utgjorde cyklonens centrum. SDS 1897, nr 367, s. 2. —
-REGION.
2) (mera tillf.) bildl., symboliserande ngt ovärkligt l. oklart (i uppfattning, åsikt o. d); jfr moln 4. Den nyare kritikens mythiska molnregioner. Melin JesuL 1: 202 (1842). Principfrågornas molnregion. (Agardh o.) Ljungberg 4: V (1863). —
-RIK. rik på l. full av moln. Möller (1790). Det dunkla, molnrika himlafästet. Almqvist Hind. 232 (1833). —
-RING. särsk. om ring av materia som (enl. nebularteorien) gm centrifugalkraftens värkan avsöndrats från en nebulosa o. givit upphov till planeter o. månar. Bergstrand Geol. 6 (1859). —
-RÄFSA, r. l. f. meteor. instrument för bestämning av molnens rörelse, bestående av en lodrät stång i vars övre ända sitter en horisontal tvärslå med lodräta pinnar. TurÅ 1913, s. 260. —
-SKOCKANDE, p. adj. (†) som kommer molnen att skocka sig.
2) (i vitter stil) om tid: molndiger, molnig; äv. bildl.: hotande, ödesdiger; jfr moln 4 b. Höstens molnskockande dar. CFDahlgren 2: 114 (1840). Det var en molnskockande tid. Cygnæus 5: 274 (1877). —
-SKOCKARE. [övers. av gr. νεφεληγερέτα] (i översättningar av Homeros) inom den grekiska mytologien, ss. epitet till Zeus ss. herre över moln, rägn o. åska; jfr -skockande. (Elgström o.) Ingelgren 309 (c. 1810). Lagerlöf HomOd. 2 (1908). —
-SKUGGA, r. l. f. åstadkommen av moln. LfF 1897, s. 185. Molnskuggorna sopa hastigt öfver marken. Österling Männ. 87 (1910). —
-SKY, r. l. m. (moln- 1541 osv. molne- 1688—1750) [fsv. molinsky] (drivande) moln.
1) (i högre, i sht bibliskt språk) eg. 2Mos. 24: 15 (Bib. 1541). Molnskyyr som aff wädhret driffuas. 2Petr. 2: 17 (Därs.; NT 1526: moln). Kommo flygandes en hoop Änder och Gäsz, til otalige monge tusende, såsom en tiock Molnsky. Schroderus Os. III. 2: 306 (1635). I molnskyn vill jag uppenbara mig öfver nådastolen. 3Mos. 16: 2 (öv. 1893).
2) oeg.
a) (†) till 3 b. En molnesky af folk. Kolmodin QvSp. 2: 374 (1750). CAEhrensvärd Brev 1: 192 (1789).
3) bildl.
a) till 4. En hel molnsky käppslängar, som lär brista ut öfver mina axlar. Boding Mick. 4 (1741). Han höljde meningen i en molnsky af ord. LBÄ 14—15: 71 (1798). SD 1900, nr 126, s. 2.
b) till 4 b. Hotande molnskyar (uppstodo) från ett .. håll, hvarifrån man minst väntat. Hagström Herdam. 2: 291 (1898).
-SKYMD, p. adj. skymd av moln; äv. bildl.; jfr moln 4 a. Spekulationens molnskymda höjder. 2SAH 54: 98 (1878). Johanson SpeglL 104 (1926). —
-SPEGEL. [jfr t. wolkenspiegel] meteor. kompassdosa på fot med spegel på locket, använd till bestämning av rörelseriktning o. hastighet hos moln. Carell o. Edelstam 33 (1916). —
-STOD, r. l. f.
1) (numera i sht i bibliskt spr.) pelarliknande molnformation; äv. allmännare: (avgränsat) moln. Herren gick före them om daghen vthi een molnstodh .. och om nattena vthi een eeldstodh. 2Mos. 13: 21 (Bib. 1541). När tjocka Molnstoder om Mornarne ses öfver Fjällen, väntas nederbörd. Hülphers Norrl. 2: 82 (1775). Björling Sol. 105 (1869; om protuberans).
2) oeg.
a) till 3 a. Eurén Kotzebue Orth. 2: 38 (1794; av puder). Höga molnstoder af (landsvägs)-dam. Sparre Stand. 551 (1847). Engström Lif 73 (1907).
3) (mera tillf.) bildl.; särsk. om ngt skymmande l. döljande; jfr moln 4 a. Björn Okände 106 (1791). Sjelfförgudning .. är molnstoden, som skymmer vårt hjertas tillstånd för vår egen blick. Rogberg Pred. 2: 435 (1829). —
-STRÖ, v. (föga br.) beströ (ngt) med moln; äv. bildl.; numera nästan bl. i p. pf. Wallin 1Pred. 3: 48 (c. 1830; bildl.). En nattlig, molnströdd himmel med månsken. 3SAH 10: 224 (1895). —
-SVALL. (†)
2) bildl., ss. uttr. för ngt i medvetandet oklart l. suddigt; jfr moln 4. Atterbom PhilH 52 (1835). —
-SYSTEM. meteor. i sht bland cirrusmolnen uppträdande tunna bankar (l. bågar) av moln med i regel jämn övre kant. Ymer 1937, s. 210. —
-TAK. (i vitter stil) om moln betraktat ss. ett tak. Bremer Strid 201 (1840). Molntaket höjde sig över fjället. SvNat. 1925, s. 7. —
-TAPP.
1) litet, lätt, i sht (grå)vitt moln; äv. bildl. Det syntes icke en molntapp på himmeln. Lind (1749). Hvarje molntapp föder ej en storm. Hagberg Shaksp. 5: 117 (1848). SvD(A) 1929, nr 168, s. 12.
-TÄCKE. moln(massa) som täcker en större l. mindre del av himmeln. Bremer GVerld. 1: 98 (1860). Molntäcket har lättat. Dahllöf Storstygg. 64 (1911). —
-TÄCKELSE. (†) moln som täcker ngt, molntäcke. Bremer GVerld. 3: 169 (1861). Ætnas topp var insvept i tjocka moln, men nedanför molntäckelset låg nyfallen snö från gårdagen. Ljunggren Resa 156 (1871). —
-TÄCKT, p. adj. = -betäckt 1. Ling As. 444 (1833). Den nyss molntäckta himlen hade i hast klarnat. Topelius Fält. 2: 109 (1856). —
-VAGN. (i vitter stil) moln tänkt ss. en vagn. Bremer Nina 565 (1835). De höstliga stormarna dåna, / på molnvagnen åker Bellona. Karlfeldt FlBell. 5 (1918). —
-VÄDER. (†) molnigt väder. Fuhrman Alm. 1661, (1628 ”Effter Christi Himmelsfärd”), s. 8. Hülphers Norrl. V. 1: 84 (1789). —
-VÄGG. tät samling av mörka moln som gm sin vertikala begränsning liknar en vägg l. mur, molnbank; äv. (i vitter stil) bildl., om ngt hotfullt; jfr moln 4 b. En tjock molnvägg står vid horisonten. Landsm. XVII. 3: 21 (1672). Upp i öster stiger / En molnvägg ödesdiger / Af hemligheter full. Snoilsky 4: 19 (1887). —
-VÄRLD.
1) (mera tillf.) = -region. (Ballongen) började .. sjunka igen, tvärs igenom molnvärlden. Siwertz Sel. 2: 87 (1920).
2) (i vitter stil) bildl.: dimvärld (se d. o. 2). Demiurgens molnverld. Stagnelius (SVS) 2: 141 (c. 1820). —
-ÅR. särsk. meteor. i sg. best., om året 1/6 1896—30/5 1897, då täta o. noggranna molnobservationer gjordes över hela jorden. Carell o. Edelstam 33 (1916). TMatFysKemi 1920—21, s. 163.
C (†): MOLNE-FLOR. (i vitter stil) molnslöja; jfr moln-sky-flor. Lucidor (SVS) 268 (1672). Vill Horizonten sig i Molne-flor betäcka? Frese Pass. 63 (1728). —
-FLÄCK, -KAPPA, -SKY, se A.
Avledn.: MOLNAKTIG, adj.
2) (†) om himmel resp. om dag o. d.: molnig, mulen. GOlai Cal. M 1 a (1588). Schultze Ordb. 3031 (c. 1755).
3) (†) om (grumlighet i) annars klara fasta l. flytande kroppar: (svagt) grumlig; jfr moln 3 c α, β. Thenne litzle molnachtighe fleck, öffuerst wp j (urinen). Berchelt PestBeg. A 6 b (1588). Wallerius Hydrol. 6 (1748).
Avledn.: molnaktighet, r. l. f. särsk. (†) till 2: molnighet. Serenius (1734, 1757; under cloudiness). —
MOLNIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content