SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1915  
DINGDÅNG diŋ3~doŋ2, sällan 40, l. oftast DING DÅNG4 4; l.
DINGDANG diŋ3~daŋ2, sällan 40 (Lyttkens o. Wulff Utt. (1889); jfr Kock Akc. 2: 138 (1884)), l. oftast DING DANG4 4 (di´nng-dánng Dalin); l.
DING(E)LIDÅNG diŋ1(e)lidoŋ4 l. 4(0)04, sällan 300~2, l. DING(E)LIDANG diŋ1(e)lidaŋ4 osv. (di´nngelidánng Dalin, 300~2 Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), l. DING(E)LIDING diŋ1(e)lidiŋ4 osv.; stundom
DING (i sht upprepadt) diŋ4 (Nyblom Hum. 249 (1874, 1883)),
interj. l. sbst. n. (jfr DINGLIDANG, sbst.2).
Ordformer
(dinge dinge dinge dång Michal Cornevilles klockor 90 (1878))
Anm. Se anm. under BINGBÅNG.
Etymologi
[onomatopoetiska bildningar; jfr d. dingdang, dingeling(eling), eng. dingdong, ding ding ding dang, ding-a-ding, dingdingle m. fl. variationer, fr. ding ding don; jfr BINGBÅNG, KLINGKLANG, PLINGPLANG o. d. (se Noreen Vårt spr. 3: 45 f. (1905)), äfvensom DINGELDANGEL]
1) beteckning för klockors, i sht kyrkklockors klang, hvarvid ding betecknar (intrycket af) en musikaliskt högre ton, dang l. dång en lägre; jfr BINGBÅNG 1. Dalin (1850). ”Ding, ding, ding!” lät stora (skepps-)klockan. Nyblom Hum. 249 (1874, 1883). Dinge, dinge, dinge, dång, / Ringen, klockor, ringen hela dagen lång. Michal Cornevilles klockor 90 (1878). Noreen Vårt spr. 3: 45 (1905). jfr: Nu i ring, bingbinglibing, / Snabbt som iln vi (älfvor) svinga. / Se på spelman dingliding, / Lustigt hörs han klinga. C. F. Dahlgren 3: 178 (1820; sannol. i fråga om vindens spelande' på blåklockorna); jfr Dens. 3: 98 (1819), 2: 312 (1828). Anm. Runeberg 6: 168 ff. (1832) gycklar med Dahlgrens flitiga bruk af detta o. andra ljudmålande ord; jfr särsk. s. 170: Dazu har jag .. en ändlös reservtropp af la-laer, tra-traer, scha-schaer, dingler, dangler.
2) (†) beteckning för annat ljud än klockljud; jfr BINGBÅNG 2; äfv., utan tanke på ngn taktmässighet, närmande sig bet.: oljud, oväsen. O du brandvakt! Ve din sång / Och den saxen, som du sträckte, / Och din skramla, som oss väckte! / Ve ett sådant dinglidong! Bellman 5: 214 (c. 1780).
3) [jfr eng. dingdong, v., om entonigt upprepande, äfv. i fråga om sång o. d.] (†) i oeg. anv., om (taktfast) versrytm. Jag känner redan versådran öppnas i mig; låter henne derföre rinna papperet utföre — ding dong. J. Wallenberg 150 (1771).
Ssg: (1, 2) DINGDANG-TEORI(EN)30~102. [efter eng. ding-dong theory, bildadt i anslutning till posh-posh o. bow-wow theory, benämningar på andra teorier för språkets uppkomst] (tillfällig ssg) förlöjligande benämning på den (af Heyse o. Max Müller framställda) teori om språkets uppkomst som jämförde denna med uppkomsten af den ton en ljudkälla spontant ger ifrån sig vid anslag. C. F. Bergstedt i Nord. tidskr. 1881, 275 f.
Spoiler title